Jag förstår fransmännen – det är jobbigt att jobba
Det är tidig lördag eftermiddag på kvarterets enda vettiga brasseri när jag ser monsieur Durand vid ett av borden. Han är någonstans i femtioårsåldern, alltid klädd i svart skjorta och grå slips med en frisyr som för tankarna till tidiga Beatles. Han är min personliga bankman och har kontor precis bredvid.
– Jobbar du i dag? frågar jag förvånat, innan jag erinrar mig att banken är öppen på lördagar i Frankrike.
– Ja. Tyvärr, säger han och ler snett.
Jag föredrar förstås människor som är människor och inte robotar på en arbetsmarknad. Och monsieur Durand är en människa. Våra bankmöten handlar till tio procent om att diskutera avkastningen på olika former för sparande. Resten av tiden tipsar han om dokumentärer om kriget i Algeriet och vill prata motorsport fast jag förklarat flera gånger att jag bara jobbar med fotboll. Efter våra möten kommer ofta ett mejl om att han ”uppskattat den höga kvalitén på våra samtal”.
Det är ju inga konstigheter egentligen, att söka samförstånd för att det är tråkigt att jobba på helgerna. Men nu är jag hans kund och ja, det är ju jag som är hans jobb. Tyvärr.
Den här vårvintern lamslås Frankrike av generalstrejker och gigantiska demonstrationer mot regeringens förslag att höja pensionsåldern från 62 till 64 år. ”Arbeta för att leva, eller leva för att arbeta” är en slogan som dyker upp på var och varannan banderoll i demonstrationstågen. En fransk vän brukar göra uppskattningen att tre av tio landsmän gillar att jobba, resten inte alls. Det är inte en slump att författaren Corinne Maier, som skrivit boken ”Hej lättja” är fransyska. Det är en handbok i att göra så lite som möjligt på jobbet utan att få sparken, en ”anti-karriärbok” som petar på många känsliga punkter i 2000-talets förhållande till förvärvsarbete.
Arbete är historiskt grunden för vår välfärd och materiella utveckling och har övervägande bestått av fysiskt tunga, monotona uppgifter. Ett nödvändigt ont för att betala räkningar och sätta mat på bordet. I de allra flesta yrken finns inget utvecklande, självförverkligande eller andligt meningsfullt resultat, annat än det lutherska idealet att göra rätt för sig.
– Det är så jåvit att jåva, utbrast mamman till en bekant med latinamerikanskt ursprung för många år sedan när hon kom hem från ett pass i hemtjänsten med värkande rygg.
Det är en slutsats som stämmer för de flesta: Det är jobbigt att jobba. Framför allt när det är dåligt betalt. Det är inte konstigt att den franska arbetarklassen ser rött när välavlönade ledamöter av nationalförsamlingen pratar om att alla måste göra en ansträngning för att pensionssystemet inte ska kollapsa. Det ovanliga i ett internationellt perspektiv är att man går ut på gatan och tar fajten om sina livsvillkor.
Detta löser förstås inte problemen med den sinande franska pensionskassan när vi lever allt längre. Och det är klen tröst när franska tjänstemän duckar ansvar och gör en redan blytung byråkrati ännu svårare att navigera i. Den franska lagstadgade 35-timmarsarbetsveckan kan låta lyxig, men äts med råge upp av de ändlösa eftermiddagar man tvingas sitta i olika telefonköer för att lösa administrativa problem med varenda förbenade instans i det här landet, där allt tenderar att först bli lite fel innan det blir rätt.
Min revisor, som är av den lite mer framåtlutade typen, brukar sucka när mina bankärenden hamnar i långbänk och mumla att banktjänstemän i det här landet är lata bromsklossar.
Ändå hade jag inte velat byta ut monsieur Durand mot en flåsig karriärist som spelar padel på lunchrasten och vill skatteplanera inkomstuttaget ur min frilansverksamhet. Ibland svarar han inte på mina mejl och jag tvingas gå till hans kontor och knacka på. Då löser han det mesta. Han hade för övrigt planerat att ta tag i mitt ärende samma dag. Och kvalitén på samtalen återgår till den höga nivå där vi började.