Vilka politiska vägar ska en desperat medelklass ta?
Skolmaten går åt som aldrig förr. Barn, inte alla men många, är hungrigare nu än för ett år sen.
Själv tyngs jag av räntorna. Som så många andra i min samhällsklass bor jag över mina tillgångar. Inte spektakulärt lyxigt, men på en ”bra” adress.
Jag har stängt av golvvärmen i badrummet. Min nya deodorant är billigare än den förra.
Det är inte synd om mig. Det är mycket medelklassen kan spara in på.
Städhjälp, till exempel.
Jag tillhör dem som städar själv. Jag blir provocerad på riktigt när folk inte tar hand om sin egen smuts. Som tycker att staten ska subventionera deras lättja, samtidigt som de klagar över att skolorna håller för dålig hygien. Jag känner skadeglädje när jag nu hör vänner säga att de ska börja dammsuga själva.
Att säga upp städhjälpen svider, hör jag, eftersom det är pinsamt att inte längre ha råd med en sådan statusmarkör.
Andra besparingar kan medelklassen göra en dygd av.
Flygresan till Amalfikusten kan man avstå med ursäkten att man tänker på klimatet.
Man slutar köpa kläder, eftersom ”jordens resurser är ändliga”.
Inflationen får onekligen en del bra konsekvenser.
Men vad händer om krisen blir långvarig? Vilka politiska vägar ska en desperat medelklass ta?
Jag röstade på V i det senaste valet, eftersom det bara är de som tycker att en höginkomsttagare som jag ska betala mer i skatt. Det var just det kravet som fick andra vänstersinnade att i stället välja S.
S har ju – precis som högern – främst gynnat medelklassens plånböcker. De har aldrig haft en tanke på att höja skatten i takt med att räntorna gått ner.
Det pratas mycket om fascismens återkomst. Ordet är så urvattnat att det snart inte längre betyder någonting, särskilt som historien om 1930-talet har skrivits om.
Arbetarklassens stöd för Trump har fått skymma att det är den pressade medelklassen som alltid har varit fascismens nyckelgrupp.
Medelklassen är dynamisk; den kan vara progressiv och den kan vara reaktionär – man vet aldrig riktigt var den ska hamna. Det där glömmer ledar- och kulturskribenter gärna bort.
I trettio års tid har ”Because I’m worth it”-människorna hånat arbetarklassen som tillhörande ”förlorarna”. Nu är det dags för dem att själva känna sig svikna, och viktigast av allt: även medelklassen hotas av statussänkning. Det är då den riskerar att radikaliseras.
Hur får man medelklassen att sträva mot ökad jämlikhet och ett solidariskt finansierat välfärdssamhälle, när boendet kostar allt man tjänar? Hur kommer samhället se ut om den blir ännu mer egoistisk än den redan är?
Det är sådant jag grubblar över när Riksbanken höjer styrräntan och ett paket Bregott plötsligt kostar 72 spänn.