Visar Danmark än en gång vägen för Sverige?

Mycket av det som sker i det danska samhället brukar med osviklig konsekvens komma till Sverige.

Så frågan är hur lång tid det tar innan Sverige också får en bred mittenregering för att möta de svåra utmaningarna i vår tid.

Jag hyser inga tvivel om att det finns en rad personliga skäl för socialdemokratiska statsministern Mette Fredriksen att sätta sig i samma båt som två borgerliga partier. Hon får behålla makten. Hon slipper vidare rättsligt efterspel i den så kallade minkskandalen.

Dessutom uppfyller hon ett vallöfte. Fredriksen gick till val på att bilda en bred mittenregering.

Men kanske finns det också en ärlig avsikt.

Jag upplevde den danska valrysaren på plats i Köpenhamn i början av november. Sent på kvällen ändrades plötsligt allt när ett mandat skiftade till socialdemokraterna. Mitt i natten var jag tvungen att skriva om min artikel. När jag vaknade på morgonen utgick jag liksom de flesta från att Danmark skulle få en ny vänsterregering under Fredriksen.
Men så blev det inte.

Fredriksen överraskade genom att vidhålla att hon ville bilda en bred mittenregering trots att hon var valets odiskutabla segrare. Det tog rekordlånga 42 dagar men till slut har hon lyckats.

Danmark kommer de närmaste fyra åren att styras av socialdemokraterna i allians med mittenpartiet moderaterne och högerpartiet Venstre som trots sitt namn är Danmarks motsvarighet till moderaterna. Tillsammans med mandat från Färöarna och Grönland får de en liten men på pappret stabil majoritet.

Statsminister Mette Frederiksen, Venstres partiledare Jakob Ellemann-Jensen och Moderaternes partiledare Lars Løkke Rasmussen under presentationen av regeringsunderlaget i onsdags.

Sågs som uteslutet

Konstellationen är anmärkningsvärd på många sätt.

Bara en gång tidigare har Danmark styrts av en blocköverskridande regering. Det var på 70-talet och varade bara i ett år.

Venstre gjorde ett katastrofval i år och förlorade närmare hälften av sina väljare. Ledaren Jakob Elleman-Jensen uteslöt kategoriskt ett samarbete med socialdemokraterna både före och dagarna efter valet. Att han nu svängt är ett svek mot väljarna och ett flagrant löftesbrott. Han erkänner det men hävdar att han gör det för Danmarks bästa. Men misstänker många, också för att rädda sin eget politiska skinn.

Moderaterne är ett helt nytt parti under den förre statsministern Lars Lökke Rasmussen som tog väljare från Venstre där han tidigare varit partiledare. Att Rasmussen och Elleman-Jensen skulle sitta i samma regering betraktade så gott som alla danska politiska analytiker som uteslutet efter valet.
Men precis så blir det.

Nu samlas alla tre under parollen ”Ansvar för Danmark”.

Fredriksens motivering, som hon delar med sina regeringspartners, är att Danmark står inför sällsynt stora utmaningar som måste lösas. Sjukvården befinner sig i kris med omfattande personalbrist, inflationen är skyhög och säkerhetsläget mycket osäkert på grund av Rysslands krig mot Ukraina.

Samtliga dessa punkter gäller även i Sverige men här var det aldrig aktuellt med någon bred mittenregering efter valet. Hur långt bort en sådan är illustrerades tydligt av den senaste partiledardebatten där de båda blockens ledare förolämpade varandra, kallade varandra lögnare, oansvariga och andra fientliga omdömen.

Partiledarna Jimmie Åkesson (SD), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Johan Pehrson (L) på presskonferens i riksdagens presscenter för att presentera det nya regeringsunderlaget 14 oktober i år.

Ofrivillig förebild

Men tittar man lite bakåt i historien kanske en svensk mittenregering inte är så långt borta som det kan verka.

Danmark har blivit något av en ofrivillig förebild för Sverige. Länge förfasade sig svenska politiker och samhällsdebattörer över den hårda danska migrationspolitiken och hur ett högerextremt parti som Dansk folkeparti tilläts få en informell vågmästarroll.

Nu har vi själva en situation där Sverigedemokraterna fått samma roll som Dansk folkeparti, kanske ännu starkare. Svensk migrationspolitik är numera nästan lika hård som den danska.

När Danmark tog till extrema metoder för att komma tillrätta med gängkriminalitet rynkade svenska politiker på näsan. Numera följer Sverige efter på punkt efter punkt.

Allt danskt verkar till slut nå Sverige.

Så vad händer om det svenska Nato-medlemskapet drar ut på tiden och säkerhetsläget i Europa försämras ytterligare? Om elpriserna fortsätter att ligga på systemhotande nivåer för hushåll och företag? Hur ska Sverige få en elproduktion som gör oss självförsörjande på riktigt till rimliga priser?

Detta är frågor som kräver robusta och långsiktiga lösningar. Energipolitiken kan inte läggas om vart fjärde år. Hushållen kan behöva elprisstöd i tio år framåt. Att det bara handlar om denna vinter och nästa är ett önsketänkande. Stödet måste utformas på ett långsiktigt hållbart sätt.

Det vore väldigt mycket enklare att göra det med en bred blocköverskridande regering där man är överens om grundläggande fakta och fokus ligger på att lösa problem istället för offentliga gräl mellan partierna.

Jag blir inte förvånad om Sverige så småningom slår in på den danska vägen även i detta avseende.