”Fy fan för detta”
Jag är en liten centerunge.
Min mammas politiska engagemang föddes i kärnkraftsfrågan. Sexton år gammal och två långa bruna flätor. En småskalig Greta-Anita för sin tid.
När jag var barn fick jag följa med på centerstämma.
När jag var barn låg det alltid en Atomkraft Nej tack-knapp i nyckelskålen.
När jag var barn ritade jag hundratals teckningar på baksidan av röstsedlar. Kommunfullmäktige var bäst för de var vita. Mamma använde dem till att skriva handlarlistor som hon sedan glömde läsa och kom istället hem med fyra burkar crème fraîche trots att kylen var renons på gurka och smör men rymde desto fler crème fraîche-burkar med prekärt datum.
När jag var barn var ett av mina första ord sammanträde.
När jag var barn låg jag och lyssnade på mammas bildäck mot gruset när klockan var sen. Jag ska bara fråga dig en sak.
När jag var barn hade mamma politiska möten i finrummet och då fick man under inga omständigheter gå in. Men en gång gjorde jag det ändå eftersom jag trodde att jag hade dödat katten. Ni förstår, jag provade att lägga mig på den och när jag lyfte på täcket låg den alldeles stilla, den jäveln. Fylld av panikångest och svår skuld sprang jag in i centerpartiets hemliga kammare.
Katten är död!
Det tror jag inte, sa mamma och ursäktade sig. När hon kom in i sovrummet låg katten i framstupa sidoläge och log hämndlystet.
När jag var barn var jag kär i Olof Johansson.
När jag var barn köade jag länge för att få Olofs autograf, han satt med benen brett i sär med ena foten lite högre upp på en stol. Skillnaden mellan Olof Johansson och John Wayne låg bara i namnet. Jag var nio, han var femtioett, vår allians var omöjlig.
Och på tal om allians.
Nej, jag vill inte prata om politik. Jag vill prata om allt det andra. Att ha en mamma som är uppfylld av idéer för samhället.
Min mamma har gjort mycket rätt men kanske viktigast av allt: att hon uppmuntrat oss att tänka själva. Vi tänkte och tänkte och så blev vi något annat än centerpartister.
Men jag gråter framför Annies pressträff. Det känns så mörkt och hon är så ljus. Hennes axlar ledigare redan, hennes leende större.
Hon ångrar ingenting.
Jag ringer till mamma.
”Hur känner du?”
”Det är så himla tråkigt. För det första, vi kommer aldrig få någon som är så bra. Och för det andra:
Hur ska man få intelligenta personer att engagera sig, i synnerhet när man har småbarn? Fy fan för detta. Men nu är det ingen som dödshotar henne längre.”
Mamma berättar att hon har vädjat till Annie att inte avgå.
Men när du vaknar och känner en lättnad över att inte ha kommit till skada.
Då väger decentralisering och bönder och skogen tunt.
Vi är många som kommer sakna dig Annie, du var en atomkraft mot det mörka.