I landet jag-jag-jag bryr sig ingen längre om äldrevården

”Politikerna är en spegling av vårt eget förfall, jag-samhället.”

Vi har de politiker vi förtjänar och vi förtjänar inte bättre än så här.

Politiker som flyger med vindarna likt torra höstlöv, politiker som står upp för de heligaste principer ända tills det blir lönsammare att byta principer, politiker som pratar mot bättre vetande om de tror att det kan ge ett par extra röster – förbanna dem inte, förakta dem inte, de är bara en spegelbild av dig själv.

Vi lever i nu-samhället och jag-landet: Andersson, Kristersson, Åkesson och Pehrson är de sanna företrädarna för en egoistisk och närsynt valmanskår där det alltid är synd om alla på landsbygden och där det alltid finns en ensamstående mor att lyfta fram som symbol och offer.

Journalisterna spelar med. Det är lättast så. Stryk medhårs. Fråga inte företagaren i glesbygden om hans avdragsmöjligheter när han visar runt i en bensinslukande storbil. Fråga inte om den som bor i stor villa kanske ändå har det hyfsat. Han har redan tilldelats rollen som offer.

Fråga inte den ensamstående modern om inte barnet har en far som är underhållsskyldig för sin avkomma.

I nu-samhället glömmer vi det som var viktigast av allt i går och i morgon glömmer vi det som var viktigast i dag.

 

Nämnde någon äldrevården i valrörelsen?

För ett och ett halv år sedan var äldrevården viktigast av allt. Det var under pandemin. Politikerna tävlade om att utlova bättre vård för de äldre. Den breda allmänheten suckade över att vi varit så försumliga. Äntligen såg vi klart vad som är viktigt här i livet! Vi ska ta hand om varandra!

I dag talar varken politiker eller allmänhet om äldrevården.

Det är samma allmänhet som köper utlandsresor som sällan förr – det får man allt unna sig efter den trista pandemin! – och som samtidigt klagar över att allt blivit så dyrt, eldade av den kristna härförerskan från Uppsala viftande med falukorv.

Politikerna är en spegling av vårt eget förfall, jag-samhället.

De speglar också elitens sönderfall.

Magdalena Anderssons vision av framtiden var att vi ska rösta på henne därför att...henne kan man lita på. Hennes tyngsta replik i debatterna var: jag håller med Kristersson.

Denne Kristersson som lovade förintelseöverlevaren Hédi Fried att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. Åtminstone gav han det intrycket. Sedan ändrade han sig och förklarade löftet var förknippat med förbehåll.

”Hos Pehrson blåser det inte som hos andra, han befinner sig i en tromb som rusar runt, runt.”

 

Så förvandlas politik och allas vår framtid till ordklyveri.

Som när Kristersson i TV-debatten säger att han minsann inte ställer upp på några förändringar i vår livsstil inför klimatkrisen om det innebär att vi ska gå in i en ny coronanedstängning.

Har någon påstått det? Vill någon det?

Ändå är det där den blivande statsministern satte in sin polemiska stöt.

Och Åkesson, han vädjar ständigt till våra sämsta sidor.

Billigare bensin!

Trots att han vet att vi måste sänka utsläppen snabbt och drastiskt.

Denne Åkesson vars parti ville att ”balansen mellan stormakterna” skulle respekteras ända tills det blev inopportunt att tycka så efter Rysslands storskaliga krig mot Ukraina.

Denne Åkesson som inte kunde välja mellan Putin och Biden.

Kan han det i dag?

Det beror nog på hur vinden blåser.

 

Vart blåser den för Johan Pehrson som ena stunden – i Sverige – säger att Sverigedemokraterna kan lita på Liberalerna och i nästa stund – till liberaler i EU-parlamentet – försäkrar att SD är hans huvudmotståndare?

Hos Pehrson blåser det inte som hos andra, han befinner sig i en tromb som rusar runt, runt.

Skratta inte. Sucka inte och himla inte med ögonen.

Vad du ser är dig själv och din samtid: jag, jag, jag!

Följ ämnen i artikeln