De mystiska skostölderna på Söder kan ha en förklaring
Ture Sventon skulle möjligen notera avsaknaden av högerdojjor på skohyllan.
Men det är inte den mystiske tjuven som får Maija Ahola att plötsligt börja gråta.
Pranama, yogastudion hon driver på Södermalm i Stockholm sedan tre år, bågnar under bördan av pandemin och i värsta fall är konkursen ett faktum förr eller senare.
Men låt oss återkomma till en småföretagares kamp för överlevnad. Det är för läsarens förståelses skull lika bra att berätta den här egendomliga historien från början.
En sen och regnig kväll i förra veckan fick jag ett sms från någon som presenterade sig som Fabian på P3. Han undrade om jag kunde tänka mig att i radio nästa morgon spåna gärningsmannaprofil på skosnattaren som härjar på Söder.
Jag hade aldrig hört talas om detta. Fabian hade vänligheten att skicka över en länk till en artikel publicerad i lokaltidningen Mitt i Stockholm, som någon dag tidigare avslöjat härvan.
Ytterligare några dagar senare stiger fotograf Jerker Ivarsson och jag in genom vad som måste vara Stockholms innerstads fulaste port.
Det är ännu en regnig och blåsig dag i Stefan Löfvens Sverige och värmen som slår emot oss tinar förhoppningsvis monarkins frusna drömmar.
Maija Ahola kom till Sverige från Finland med föräldrarna under 90-talets ekonomiska kris och efter en anständig karriär inom finansbranschen sadlade hon om 2017.
Hon var intresserad av yoga och hade identifierat en nisch som saknades, ett helhetsgrepp, allt från avslappnande övningar för kropp och själ till utbildningar för blivande lärare.
Trehundra kvadrat i två våningar, en ombonad känsla, draperier, hopplockade möbler som för tanken till en second hand-butik.
Det enda som tyder på att ingenting är som det ska är all handsprit som har placerats ut överallt.
– Jag ville skapa en mötesplats. Det var tufft i början, men omsättningen steg.
Bakgrunden inom finansvärlden hörs. Maija Ahola pratar om ”uppstartsfas”, ”målgrupper” och ”stark tillväxt” som vilken börsanalytiker som helst.
Expansionen gick fort och innan någon visste ordet av hade hon tagit över saxofonskolans angränsande lokal.
Fler och fler blev intresserade. Den svenska yogakulturen är importerad från USA och var i allt väsentligt i början en angelägenhet för vita kvinnor, men långsamt har andra hudfärger och kön börjat höra av sig.
Inredningen och filosofin bakom verksamheten har en doft. Andlig eftertanke. Kropp och själ i balans. En stunds flykt från innerstadens banala jakt på status och vulgärkapitalismens krav.
Är det, på gott och ont, en doft av 68-vänstern? Medelklassens behov av sinnesutvidgning i en samtid där LSD inte längre anses vara coolt?
Eller borde jag efter bara ett kort besök helt enkelt låta bli att lufta mina intryck?
I våras slog så viruset till. Kunder uteblev. Kurser ställdes in. Yogan övergick till online. Snart var omsättningen halverad.
Maija Ahola, som hittills har berättat med passion och energi, tappar rösten, tårarna börjar rinna.
– Vi har fått lite omställningsstöd. Och hyresreduktion i början. Nu har vi börjat med fysiska klasser igen, men det är inte som förr.
– Det här gäller så många branscher, jag vet, men jag har lagt ner hjärta och själ i det här och om det fortsätter på samma sätt vet jag inte hur länge vi kan hålla ut.
Hon samlar ihop sig, ler, börjar berätta om den där torsdagskvällen för några veckor sedan.
– När klassen var klar och folk skulle gå hem saknades plötsligt 15 högerskor.
– De var bara borta. Mycket förbryllande. Men folk tog det bra. Någon som bor i närheten kom med skor. Andra fick skjuts.
Vi ställer oss och tittar på skohyllan. Tofflor, sneakers, Dr Martens. Bara vänsterskor.
En bisarr stöld. Det går att skratta åt det. Men Maija Ahola tycker att det är lite obehagligt. Någon har trots allt gjort intrång. Hon har bytt lås.
Polisanmälan som gjordes åkte naturligtvis raka vägen ner i papperskorgen.
Det är nu inte bara denna yogastudio som har drabbats. Tjuven har slagit till på Eriksdalsbadet och Forsgrénska badet vid Medborgarplatsen. Ett tiotal högerskor.
Vid dessa anläggningar gick det ut uppmaningar till besökarna att hålla uppsikt och låsa in sina dojjor.
Vad är det som pågår? Vad rör sig i brottslingens huvud? Tycker han – ja, jag utgår från att det är en man – att det är roligt?
Kanske sitter han ensam hemma i en liten etta och smider planer som vilken incel eller Breivik som helst.
Det krävs inte en Freud för att ana ett sexuellt motiv när kvinnors underkläder blir snodda. Är detta någonting liknande?
Jag berättade i sociala medier att jag skulle vara med i radio och prata om mysteriet. En bekant, L, tipsade om att en granne till henne var en av de drabbade.
Jag bad henne hjälpa mig att komma i kontakt med honom.
”Jag föder barn typ nu”, svarade hon.
”Skynda dig att ge mig kontaktuppgifterna innan vattnet går”, replikerade jag.
”Försent. Ligger redan på Södersjukhuset. Men här har du numret”, skrev L.
Än finns det människor som förstår vad som är viktigt här i livet och som gör de korrekta prioriteringarna.
Han kallas Bizi och är en programmerare från Makedonien som har fått jobb på ett av de där it-bolagen som vuxit sig enormt stora i denna sköna nya värld där varven och tekoindustrin för länge sedan har flyttat till länder där arbetskraften är så mycket billigare.
Vi står i regnet vid Gullmarsplan, klockan är tre, det är redan mörkt, folk skyndar över torget till bussar och tunnelbana.
Bizi pratar god engelska och berättar att han för några veckor sedan var på Eriksdalsbadet en förmiddag med sin hustru och dotter.
– När jag skulle klä om efteråt var höger gymnastiksko borta.
– Jag pratade med personalen. De suckade, inte ännu en.
Han fick en plastgalosch. Det var hyfsat varmt och med bussen över bron var det bara en station hem.
Bizi har bott i Stockholm i fyra år. Dottern är född här. Han trivs i Sverige, även om han har arbetat hemifrån sedan i mars och saknar arbetskamraterna.
– Vad jag tror om skotjuven? Något busstreck.
Jag ringer GW. Det finns skäl att tro att han behöver piggas upp. En pandemi är nog inte rolig för en sjuttioplussare med annan kroppsform än en supermodells och som i sitt liv inte alltid slaviskt har följt vare sig kostcirkeln eller Socialstyrelsens rekommendationer om lämplig mängd alkohol.
Den ärrade gamle kriminologen börjar frusta av skratt och nämner en avlägsen släkting i Ockelbo som pangade en ruta och mer eller mindre togs på bar gärning efter att ha roffat åt massa vänsterskor.
– Kanske sitter någon och tokrunkar i bilen utanför när folk hoppar hem på ett ben, funderar han.
– Jag tycker att du ska rikta en vädjan till landets samlade psykiatriska expertis: Förklara vad det är som pågår.
När jag i princip är klar med min text får jag tips om en väsentlig ledtråd. Mitt i Stockholm har just avslöjat att vissa av skorna har dykt upp.
Vitmålade.
På Skånegatan nära Vitabergsparken har tre återfunnits. Och på Nortullsgatan i Vasastan ytterligare fyra.
Den goda nyheten är att vi därmed sannolikt kan skriva av diverse mindre behagliga motiv till stölderna.
Den mindre goda nyheten är att detta reportage upplöses i atomer och återuppstår som ingrediens i vad jag misstänker är något slags konstprojekt.
Men det är nog inte hela världen.