I vårt exotiska samhälle ylar vi mot månen om natten

KÖPENHAMN. Klockan är 03.11, jag ligger i min säng på hotell Kong Fredrik och lyssnar till gatans ljud. En ovädersby svepte nyss över staden, det lät som intensivt hagel. Nu verkar sopbilarna ha kommit igång. Eller är det snöröjningen.
Främst lyssnar jag på ropen. Ett par flockar med män och kvinnor har passerat nedanför det franska fönstret och skanderat ramsor. Ramsorna avslutades med gälla tjut. Jag uppfattade inte vad de ropade men jag tänkte på att kvinnornas ljusare röster skar genom männens dova.

När jag promenerade längs Studiestraede i går kväll passerade jag ett par grupper med medelålders människor som ockuperade trottoaren samtidigt som de diskuterade intensivt. De beskänkta rösterna var ett par snäpp högre än de hade varit dagtid, utan alkohol.

Konferensresa. Kick-off. Firmafest. Något sådant. Antagligen diskuterade de vart de skulle gå nu när de hade avslutat den goda middagen.

Jag vänder på kudden. Tänder ljuset. Fortsätter att läsa i Cheko och Nalin Pekguls intressanta "Jag är ju svensk" men kan inte koncentrera mig.

För sex veckor sedan låg jag på Grand Hotel i Krakow och hörde flockar med unga män som drog fram i natten och ropade. Namnet är finare än hotellet som dock inte är dåligt. Det försöker återskapa glansen från förkrigstiden. Då menar jag första världskriget. Rösterna lät unga. Kanske gymnasister på skolresa. De kom från krogarna runt Stora torget som sägs vara Europas väldigaste.

Ju längre natten led desto högljuddare blev flockarna.

Jag lägger undan makarna Pekguls bok. Det är inte de kringdrivande flockarnas fel att jag inte kan sova. Jag stör mig inte på dem, de är en del av nattljudet i en europeisk storstad, lika självklara som skällande djur i Sörmlands skogar.

Men om jag inte visste något om staden och dess sedvänjor, om jag vore främmande här som jag är i Timbuktu eller Ouagadougou. Vad hade jag då tänkt om det om natten drog horder av ropande män och kvinnor på gatorna, tydligen utan mål och utan vare sig vrede eller påtaglig glädje.
Vad hade jag tänkt då.

Kanske att samhället tillåter medborgarna leva ut dårskap och ångest så de lättar det inre trycket.

Ett samhälle med alarmerande spritproblem.

Eller ett samhälle med ritualiserad droganvändning där varje medborgare förväntas delta.

Kanske skulle jag nästa dag som ett led i undersökningen av den främmande platsen försöka reda ut vad de ropar, dessa skugglika varelser som drar fram i det fuktiga mörkret och ylar mot månen.