Mejla

Oisín Cantwell

Rättssäkerheten som viktigast för de mest avskyvärda brotten

Publicerad:
Uppdaterad:

Lilla Esmeraldas död är fasansfull.

Men bevisningen för att modern gjort sig skyldig till mord visade sig vara tunn.

Få torde vid det här laget sväva i okunnighet om tragedin i Norrköping.

En liten flicka omhändertogs strax efter sin födelse, fick uppleva några kärleksfulla och trygga år hos familjehemsföräldrar innan hon efter beslut i domstol återbördades till de missbrukande biologiska föräldrarna och tio månader senare avled.

I dag föll Norrköpings tingsrätts dom, men vi visste redan sedan tidigare att modern inte skulle fällas för mord.

Domstolen beslöt att släppa henne för en månad sedan, en indikation så god som något om att den inte delade åklagare Anna Landers uppfattning om bevisningen.

När jag nu läser tingsrättens motivering växer en polisiärt hopplös situation fram.

Det finns inga vittnen till händelserna i lägenheten i januari i år, bortsett från Esmeraldas bror, för ung för att vittna i rätten och som i inspelade förhör med specialutbildade utredare inte kunnat berätta någonting som nämnvärt skingrar frågetecknen.

Esmeralda blev bara tre år.
Foto: Privat
Esmeralda blev bara tre år.

Flickans numera avlidne pappa berättade för utredarna om en olycka i badkaret och tog på sig det fulla ansvaret för hennes död.

Han fick panik då dottern svimmade, virade in henne i plast och sköt in henne under sängen. Ett beteende som inte imponerar, men också en berättelse som åklagaren måste motbevisa.

Kanske talade han sanning, kanske ljög han. Vi kommer sannolikt aldrig att få veta.

Modern säger att hon knappt kommer ihåg någonting, mer än vaga minnesbilder om återupplivningsförsök. Hur det egentligen ligger till med den saken vet vi inte heller.

Åklagaren har påstått att modern ”tillsammans och i samförstånd med annan” utdelat trubbigt våld mot flickan och stoppat i henne narkotiska preparat.

Och visst, skador på bland annat Esmeraldas huvud har konstaterats. Och hon hade narkotika i kroppen.

Troligen, skriver rätten, har pappan utsatt henne för våld. Men på vilket sätt slog han henne? Och om hon nu föll, hur gick det till? Det vet vi inte.

Det finns inte tillräckliga bevis för mord, än mindre att mamman skulle ha deltagit i brottet.

Av bara farten faller därmed även åklagarens andrahandsyrkande, synnerligen grov misshandel. Det finns ingen bevisning över huvud taget som tyder på att modern var närvarande då Esmeralda utsattes för våld och förgiftades.

Kvar återstår endast vållande till annans död, grovt brott. Modern hade en skyldighet att åka till sjukhus med flickan eller slå larm efter vårdpersonal.

Ett år och nio månaders fängelse. Ett ganska hårt straff, om vi ser till praxis för vållande till annans död.

Nu har jag bara läst domen som hastigast, men den känns gedigen och jag skulle inte bli förvånad om den står sig vid en eventuell prövning i hovrätten.

Den här tragedin har väckt fullt berättigad vrede.

Men låt oss inte glömma att rättssäkerheten är som viktigast då de brott som mest väcker vår avsky och vrede prövas.

Av: Oisín Cantwell

Publicerad:

LÄS VIDARE