En annan berättelse om vår tid behövs
Jalil sköts ihjäl 18 år ung, sedan socialtjänsten med aktningsvärd energi ägnat sju år åt att misslyckas.
Aftonbladets granskning i helgen av 153 unga gangsters är en dyster påminnelse om någonting vi talar alldeles för lite om, nämligen hur valhänt samhället sköter de tidiga insatserna för unga på glid.
Visst, det går att med framgång bröla och höhöha i sociala medier om flum, fritidsgårdar och slapphet.
Men låt oss för ett ögonblick bortse från allt mänskligt lidande som dödliga uppgörelser och annan grov kriminalitet i gängens universum leder till, och i stället prata pengar.
Nationalekonomen Ingvar Nilsson har tittat på frågan och kommit fram till att det kostar ungefär 200 000 kronor att försöka få ordning på en ung pojke som är på väg att hamna snett.
Ja, det är en hel del pengar. Men en fullblodsgangster är betydligt dyrare än så.
Enligt Nilsson kommer en grovt kriminell ha lett till 20 miljoner i samhälleliga utgifter innan han gått en för tidig död till mötes eller blivit tillräckligt gammal för att inte längre orka ställa till med elände.
Det är naturligtvis mördaren som bär den juridiska skulden för att Jalils unga liv tog slut med två skott i huvudet en natt i Alby.
Men frågan om det moraliska ansvaret är mer komplicerad än så.
Botkyrka kommuns utredare har konstaterat att 18-åringen blev skjuten som en konsekvens av att socialtjänsten inte "tillgodosett det omfattande vårdansvar" som den hade för honom.
Jalil var bara elva då han grovt misshandlade en annan elev i skolan och han var efter det en följetong hos myndigheter, som gjorde den ena utredningen mer tandlös än den andra.
Han rymde från ett HVB-hem några timmar innan han mördades.
Varför flyttades han ens till den öppna vårdformen efter att ha tänt eld på ett mer slutet hem?
Vi ser den här berättelsen gång på gång på gång.
De flesta av de unga personer som ingår i Aftonbladets granskning har, visar det sig, varit föremål för tidiga insatser.
Genomgången har koncentrerat sig på Stockholm, men det tycks inte vara bättre i andra delar av landet.
Det var inte länge sedan som rubrikerna handlade om mamman till 17-åringen som har dömts för att ha skjutit ihjäl en polis i Göteborg.
Hon hade gång på gång slagit larm till sociala myndigheter om att någonting måste göras innan sonen dödar eller blir dödad.
Varför händer ingenting?
En del av förklaringen kan finnas i en rapport som Diskrimineringsombudsmannen presenterar i dag.
Många av de killar som dras in i gängen har utländsk bakgrund. Socialtjänsten har svårare att nå sådana familjer.
Dessutom är toleransen större för dumheter som småpojkar ställer till med än för dem flickor ägnar sig åt.
Men den huvudsakliga anledningen är en annan.
I en debattartikel i Dagens Nyheter om gängkriminalitet i går presenterade rikspolischef Anders Thornberg fyra önskemål.
Det är ingen tillfällighet att det första kravet handlade om ökade resurser till socialtjänsten.
”Den viktigaste åtgärden för att långsiktigt komma åt den organiserade brottsligheten är att förebygga att barn och unga dras in i kriminalitet”, skrev Thornberg.
Man behöver inte ha doktorerat i kriminologi för att begripa att polischefen har rätt.
Sant är att regeringen gör ett och annat: 250 miljoner har avsatts per år i en treårig satsning på utsatta områden, Socialstyrelsen har fått i uppdrag att föreslå hur det kan bli enklare att gripa in tidigare och skolan har fått extra tillskott.
Icke desto mindre handlar nio av tio presskonferenser som justitieminister Morgan Johansson kallar till om straffskärpningar.
Högern, vars kriminalpolitiska talespersoner tycks få attacker av panikångest så fort en anonym twittrare med tre följare anklagar dem för att inte vara tillräckligt repressiva, ska vi bara inte tala om.
Givetvis bär även journalistiken en del av ansvaret.
Det är väsentligen journalistiken som formulerar berättelsen om vår tid och det långsiktiga och tålamodskrävande arbetet med att vända en mycket dyster utveckling välter lika få kiosker som det leder till röster i riksdagsval.
Att ”Agenda” lade avsnittet om de förebyggande insatserna sist i sin maratonsändning om gängkriminaliteten i går kväll är ingen slump.
Vid det laget hade de flesta tittarna redan kroknat, satt på någonting lättsmält på Netflix eller gått och lagt sig.
Men det är ju politikerna som stiftar lagar, prioriterar och avsätter resurser.
Jag tror att de behöver hjälp att formulera en annan berättelse om vår tid än den som just nu tar allt syre.