Kent – tidernas vackraste filterbubbla

Patrik Lundberg

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2016-12-19 | Publicerad 2016-12-18

helskärm

Den sista sången har ebbat ut, och jag tänker på högstadiet.

Juhlia bar kajal och lyssnade på de där homo­filerna från Eskilstuna. Det räckte för att hon skulle stämplas som ufo. Hon brydde sig inte. ­Under sommar­lovet hade hon ringlat bokstäver med solkräm, lagt sig på rygg och stekt. På magen stod det KENT.

Kraften Juhlia bar på, jag slogs av den. Hur vågade hon? På 1990-talet var indiepop minerad mark i Blekinge, ändå skämdes hon ­inte.

Tvärtom: Ni kan skratta om ni vill.

Själv skrev jag. Det räckte för att brännmärkas, och jag ville inte längre ut i periferin.

Så jag började lyssna, i smyg. Pratade sällan om Kent, utan gick runt och ­letade efter tecken från ­andra ankungar.

Det var inte lätt. De som skyltade med sin besatthet var persona non grata och inga jag vågade synas med.

I stället: Små referenser i språket, i hopp om att ­någon skulle utbrista ”747!”. Helgutflykter till storstäderna, där även svanarna dansade till ”Musik non stop”.

Jag började ta ut svängarna, målade kajal. Färgade håret, kuppade in Kent på festerna. Kastade kyssar efter alla som ifrågasatte min sexualitet.

Jag visste inte vart jag var på väg, men Kent ingöt känslan av att jag skulle dit.

Och alla jag någonsin kom att älska hade känt som jag. Den 6 juni 2003 stod vi vitklädda på Stockholms stadion. Falköpingssonen Ronnie Sandahl - i dag en av mina närmaste vänner - ­beskrev det bäst:

”Trettiotusen människor som trodde att de var ensamma om att vara ensamma.”

Han och jag och alla andra stod där utan att veta att våra framtida vänner och kärlekar fanns i havet. Vi som drömde om att bli ­sedda, den vita spelningen var blomstertiden.

Bandet tågade vidare, tog över landet. Fyllde arenor och hänförde tvivlarna. Mobbare tatuerade in låt­citat, homofober gifte sig till ”Utan dina andetag”.

Kent blev folkets soundtrack. Musiken fick alla att känna sig speciella, som ufon, ensamma tillsammans. Tidernas vackraste filterbubbla.

Nu finns de inte längre, och jag tänker på högstadiet. På Juhlia. Först i dag förstår jag hur hon vågade, hur hon tänkte. Det hon kände, som resten av Sverige senare kom att ­känna:

Vi rör oss, ni står still.