Oavsett ny teknik verkar summan av oro vara konstant
Mitt barn hade hittat en biljett till sin favoritartist. Hennes kompis letade förgäves men blev utan. Så på tisdagen satte sig dottern på en grön buss mot Stockholm. Ensam.
För att gå på konsert. Ensam.
Var lokalen ligger?
Slakthusområdet.
JAMEN UTMÄRKT.
Men så här är det att vara mor, spotta upp dig, in med magen ut med tuttarna, djupt andetag, tänk på vackra saker och skärp sig, släpp taget.
Jag kysste mitt barn hårt i det hemmaklippta håret och spelade rollen av mamma som är säker på att barn kan själva. Säker är man. Tills man kommer hem, kasar ner filmiskt med ryggen mot väggen och biter sig i knäna så att det blir märken.
Det sista jag sa var: Jag vill att du tar en taxi efter konserten.
Det första hon sa när hon lämnade konserten var: Jag följer en massa människor mot tunnelbanan.
Fyrtio mil bort rusade inte känslan i takt med hjärtats puls, för allt var ganska lugnt just då.
Tills hon ringer och säger att hon har råkat gå av vid fel station.
Jag befinner mig i mitt eget föräldrahem i orelaterat ärende och tassar ut i tysta mörkret för att inte väcka invånarna. I bara trosor sitter jag sedan på huk bredvid skålen med kattmat och försöker viskprata mitt barn hem genom stockholmsnatten. Via en app bokar jag tre taxibilar som alla kör ifrån henne.
Och sen blir hennes en procent laddning till ingenting.
”Det man inte vet om har man inte ont av, men de gångerna jag visste att ni var iväg så var det fruktansvärt.” Så hade min egen mamma sagt tidigare den kvällen. Nu låg hon och sov och den nya generationens mamma satt och svettades i torrfodret.
Det finns tusen sätt att leva men bara ett sätt att inte bli mördad: att inte bli mördad, tänker jag och går runt i cirklar för att känslan inte ska ta mig.
När jag var tonåring så svarade jag inte i mobiltelefonen därför att den nästan inte var uppfunnen. Så utan tvivel var ovissheten förskräcklig för mammor förr om åren, men de behövde aldrig undra varför vi inte svarade på sms. Oavsett ny teknik och nya möjligheter att veta var vi är så verkar summan av oro vara konstant.
Min dotter är ensam i Stockholm vid midnatt, hon vet inte hur hon ska ta sig hem och hennes mobil är död. Jag måste ringa polisen. Och säga vad? Jag vill att ni åker mot de centrala delarna av Stockholm och kör runt i cirklar tills ni ser mitt barn, jag skickar ett par bilder från olika vinklar. Ni kan ta alla mina skattepengar, jag ska inte begära något från samhället tills jag dör och då rullar jag ihop mig till en kompostboll under en sten, gratis.
Klockan ett ringer dottern och säger att hon är framme.
I Cecilia Torudds Ensamma mamman väntar lilla mamma på partydottern och när hon hör dörren svimmar hon från sittande ner i sömn.
Just så faller jag mig omkull inte långt bort från min egen mamma som sedan ska springa upp flera gånger under natten för att underhålla bortskämd katt.
Men det är en fas i livet som är oerhört lätt att undvika.