Kungen är den ende vi kan lita på
Det är numera endast kungen det går att lita på.
Klockan slår tolv och vi är 15 fotografer och några skrivbiträden som står och trängs i Slottets södra valv i väntan på en tradition som går under den tjusiga beteckningen skifteskonselj.
Sverige har fått sin första kvinnliga statsminister och om exakt en timme ska Magdalena Anderssons ministär formellt tillträda.
Det kommer säkert gå bra: Sverige har varit en demokrati i 100 år och under i princip halva denna tid, 48 år, har Carl XVI Gustaf tjänstgjort som statschef.
Säga vad man vill, men rutin har han.
12.02. Till och med fotograferna, normalt klädda som hösäckar, bär slips.
En av hovets pressnissar huttrar och undrar var Sveriges radios ackrediterade journalist har tagit vägen. Ett team från SVT tuggar på tonfiskmackor.
Men var håller den kolorerade veckopressen hus? Kanske är politik för krångligt för damtidningarna.
12.19. Säkerhetskontrollen är avklarad för mediefolket och pressnissen bestämmer att det är dags för oss att gå över den inre borggården till slottets huvudbyggnad.
Solen skiner, det är vindstilla, sådant där väder som det alltid är i gamla journalfilmer om Stockholm.
12.22. Rockar, kappor och halsdukar är avhängda. Promenad uppför den ena trappan efter den andra, förbi statyer och byst föreställande döda vita män och kvinnor.
SVT har tuggat klart på sina mackor. Det är nog lika bra att det inte smaskas under ceremonin, Public service är redan tillräckligt ansatt från högern.
12.24. Vi visas in i konseljsalen, en vacker historia som Gustav III en gång i tiden använde som matsal.
På väggen hänger gobelänger med motiv ur den antika sagan om Jason och Medea, vävda i Paris och skänkta av Frankrike på 1700-talet.
Och givetvis tavlor föreställande gamla kungar och kristallkronor från Wien som ser ut att väga ton.
Ett långsmalt bord med en större stol för kungen och en mindre för kronprinsessan på den bortre kortändan och på båda långsidorna platser för talmannen, statsministern och övriga ministrar.
Karl XII:s bibel står på bordet. Det gör även, om jag räknar rätt, 62 exemplar av Svensk författningssamling från gamla tider och framåt.
Länge hölls konselj med regeringen en gång i veckan. Kungen skulle ha koll på vad politikerna sysslade med och få en syl i vädret.
Men då den nuvarande regeringsformen trädde i kraft 1975 blev det annorlunda. Några informationskonseljer varje år och så en då en ny regering tillträder.
Normalt hålls skifteskonselj var fjärde år. Men det här blir den andra bara i år.
– Förr fick allmänheten komma in. Numera är det medierna som är allmänhetens representanter, viskar en pressnisse.
– Som en rättegång, svarar jag.
12.57. ”Tre minuter kvar” ropar Margareta Thorgren, informationschef på hovet.
Vi står uppträngda längs en vägg. Jag hade en kanonplats, men stod i vägen för SVT:s kameraman och har därför förvisats till bakom fotograferna.
En reporter från TV 4 pratar upphetsat i direktsändning. I övrigt är det tyst.
Tillräckligt tyst för att det ska gå att fundera på vem man kan lita på.
Inte på Vänsterpartiet, som nappade på Sverigedemokraternas misstroendeförklaring mot Löfven.
Inte på Miljöpartiet, som röstade fram en statsminister för att i nästa ögonblick hoppa av regeringen.
Inte på Socialdemokraterna, som är beredda att sälja ut vartenda ideal för att behålla makten.
Inte på Centern, som trots sin vågmästarroll vägrar bekänna färg.
Inte på Liberalerna, som dumpade januariavtalet och bytte block.
Inte på Kristdemokraterna, vars ledare lägger mer energi på hustvist än på politik.
Inte på Moderaterna, som har en partiledare som då och då fånar sig med att säga att han är beredd att låta riksdagen pröva honom som statsminister trots att han vet att det just nu är kört.
Inte på Sverigedemokraterna, som ena dagen får igenom en högerbudget och nästa dag säger att de kanske inte vill sitta i samma regering som Moderaterna.
Det går inte ens att lita på den vanligen så timide talmannen Andreas Norlén, som plötsligt har gått och blivit kontroversiell.
Kungen, däremot! Förra gången jag såg honom invigde han Guldbron. Han klippte band, höll ett kort anförande och undvek att göra bort sig.
Visst, länge var han chef för Europas tristaste kungafamilj. Britterna har alltid bjudit på underhållning, Danmark håller sig naturligtvis med en kedjerökande drottning och i Norge har en av prinsessorna blivit ihop med en sexgalen shaman.
Bernadottarna var dock tråkigare än en folkpartist som vill lördagsstänga bolaget.
Men för ett årtionde sedan eller så briserade den ena skandalen efter den andra och numera får även svenskarna valuta för skattepengarna.
Dessutom har de för det mesta vett att hålla tyst, kungligheterna.
13.00. Talmannen och statsministern kommer in genom en dörr till vänster, följt av ministrar som ställer sig på sina platser.
Där står någon som är föremål för förundersökning om sexuellt ofredande. Och titta där, ett nytt statsråd som tydligen har testat kokain och ett som har kört bil på fyllan.
Undrar vad den här suspekta församlingen sossar har för planer egentligen.
13.03. Kungen, klädd i mörk kostym och Victoria, mörklila klänning, kommer in från en dörr till höger.
Far och dotter går runt och hälsar på alla, men utan att ta i hand. Pandemi råder ännu.
Sedan sätter sig alla. Och Carl Gustaf håller tal.
Kungen inleder för första gången med ett ”fru statsminister” och säger sedan någonting om att Andersson är den 34:e innehavaren av ämbetet sedan hans farfars farfar Oscar II sparkade igång traditionen och läser avslutningsvis den sjätte paragrafen i sjätte kapitlet i regeringsformen.
Regeringen är formellt tillträdd.
13.06. Pressen körs ut. Monarken och kronprinsessan ska prata ostört med politikerna.
13.40. Partyt är över. Regeringen kommer ut till den traditionsenliga fotograferingen på Lejonbacken. Inga skandaler tycks ha inträffat.
Numera är det bara kungen det går att lita på.