Svensk politiks förbannelse

Att samarbeta om viktiga frågor verkar omöjligt

Det finns inget mer hopplöst i svensk politik än att bjuda in till samarbete.

Det slutar garanterat med ett misslyckande.

Det vet Ulf Kristersson. Men sömngångaraktigt gör han samma misstag som företrädarna.

Statsminister Ulf Kristersson (M) inledde årets första partiledardebatt med att bjuda in de andra partierna till samarbete. Han ville att riksdagens åtta partier skulle samlas kring åtgärder mot den grova brottsligheten, för att ytterligare strama åt invandringen och för att trygga energiförsörjningen.

Han fick inget svar. Varken ja eller nej. Magdalena Andersson (S) sade ingenting. Det gjorde inte Nooshi Dadgostar (V) eller Märta Stenevi (MP) heller. Annie Lööf verkade mest glädja sig åt att frihetens timme snart klämtar. Hon brydde sig verkligen inte om uppgörelser om varken det ena eller andra just då.

Man kan uppfatta det som en oförskämdhet, att inte svara alltså. Men då är den historiska kunskapen låg.

Samarbeten är inte svensk politisks bästa gren. Varken i allmänhet eller i det här fallet. Jag skulle vilja gå så långt som att det vilar en förbannelse över samarbeten i Sveriges riksdag. I alla fall över viktiga, jobbiga sådana.

Samtliga områden som Ulf Kristersson räknade upp omfattas av Tidöavtalet. Det finns alltså inte så mycket att förhandla om då fyra partier redan är överens om vad som ska göras på dessa områden framöver. Det är ett skäl för de andra partierna att inte nappa på erbjudandet.

Ett annat skäl till att inte ta den utsträckta handen för Magdalena Andersson och andra är att erfarenheten av uppgörelser är ganska dålig. Energiöverenskommelsen över blockgränsen 2016 hoppade exempelvis Moderaterna av efter kort tid. Därmed var den mogen för papperskorgen.

Decemberöverenskommelsen, DÖ, som skulle se till att regeringens budgetförslag fick riksdagens stöd, höll i tio månader. Januariavtalet, som var förutsättningen för att Sverige skulle få en regering 2019, höll lite längre, 2,5 år.

Sverige skulle behöva blocköverskridande överenskommelser i viktiga frågor, exempelvis energiförsörjningen. Det skulle vara bra för landet eftersom det, om överenskommelsen håller, skulle ge långsiktiga spelregler som gör att företagen vet vad de har att rätta sig efter.

Många försök har gjorts sedan åren före folkomröstningen om kärnkraft 1980 fram till nu. Men det har alltså sällan gett ett resultat värt namnet.

Det viktigaste skälet är att omsorgen om det egna partiet tar överhanden över omsorgen om landets bästa. Vinner partiet mer på att säga nej än att ta ansvar eller rucka litet på sina egna positioner kommer det att göra så.

Därför talade Ulf Kristersson för döva öron när han bjöd in till samarbete. Han visste att entusiasmen skulle vara sval eller obefintlig. Ändå delade han ut inbjudningskorten.

Varför? Det bästa svaret är nog at det är så man gör i svensk politik. Det är en del av liturgin, vare sig man tror eller inte tror.

Nya energisamtal tror jag inte på. Äger de rum kommer de inte ge resultat. Det är innebörden av förbannelsen.

Magdalena Andersson (S) och statsminister Ulf Kristersson (M).

Gå med i vår opinionspanel

Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.