På midsommar avundas jag barnen
Det är inte ofta jag blir avundsjuk på barn. Jag har mer pengar, exklusivare garderob och får vara ute längre på kvällarna än de flesta av dem. Trots det finns det tillfällen då jag önskar att jag fick vara en liten pojke igen. Midsommarafton är ett sådant. När jag var liten älskade jag högtider. Det var spännande att sitta vid matbordet och bara iaktta de vuxna. Lyssna på deras historier och få ledtrådar om den stora världen som fanns utanför mitt pojkrum, och som jag inte visste särskilt mycket om.
Nuförtiden blir jag bara dyster. Det börjar i januari, när de första dårarna frågar vad jag ska göra på midsommar. Inte av nyfikenhet, utan för att de vill få frågan tillbaka så att de kan stoltsera med att de redan har planer. Sådär fortsätter det hela våren, med nya dårar som vill berätta om nya planer. Tills jag blir bjuden med armbågen till någon väns väns sommarstuga i tjotahejti. Då tar en ny ångest plats. För det enda som är värre än att inte ha någonting att göra på midsommar är att ha någonting att göra på midsommar. Jag vet nämligen hur det brukar bli i de där sommarstugorna.
Det är inte så att jag på något sätt ogillar mina vänners vänner. Absolut inte. Men när jag umgås med hela deras rövgäng från förr har jag nära till att känna mig utanför. En bromskloss för hela konversationen, som måste få varenda internskämt, historia och referens förklarade för mig. Jag är en utbytesstudent, som tvingar hela bordet att tala engelska. Nu när jag är vuxen duger det inte heller att bara iaktta. Jag måste bidra till samtalet. Och det fyller mig med skräck. Jag är inte blyg, men jag lider av en fasansfull rädsla för att tråka ut andra människor. Så fort jag börjar prata blir jag väldigt uppmärksam. Går det att ana flackande blick? Ett otåligt minspel? Minsta tecken på ointresse sätter mig ur spel. Jag vill fly. Sjappa. Byta namn och börja om i ett land långt borta. Kanske jobba med djurhudar på ett garveri i Indien?
Därför vill jag be er som kommer att mig träffa mig ikväll om en tjänst. Rufsa mig i håret och fråga hur det går i skolan. Sedan behöver ni inte ta någon större notis om mig. Jag är så nöjd med att bara sitta och lyssna. När jag somnar kan ni bära ut mig i bilen, och låta mig sova i baksätet på vägen hem.