Plötsligt var själva mänskligheten tomaten
I ett inslag om värmen i Sydeuropa visades bilder från ett zoo där en panda hade fått en isglass gjord av fryst vattenmelon på en pinne. Sälarna hade fått fryst fisk att slicka på.
Först var det gulligt, söta djur som svalkar sig i sommarvärmen, vad kommer härnäst, en kungskobra i bikini med en Frozen Margarita? Men sen blev det snabbt mörkt igen när reportern berättade om klimatzoner (träd) och pratade med en pappa som inte ville gå ut med sitt barn mitt på dagen.
Senare den kvällen gjorde jag slöa toasts vilket innebär att jag klipper fetaost och tomater med en sax över torrt bröd, ringlar lite olivolja och kör in i ugnen som inte ens har hunnit bli varm eftersom jag vill äta nu och inte senare. Jag diskade ett par skålar från kvällen innan och satte mig sedan att vänta på kvällsmaten, på golvet med synen rakt in i ugnsluckan. För med varma mackor är det så att det är vitt och kallt och ofärdigt i en evighet och då går du ut ur rummet för att hämta något du glömt och när du kommer tillbaka står hela köket i brand.
175 grader och den vågiga grillsymbolen, skynda sig nu varma smörgåsen.
Och som jag satt där och tittade på matlagning så slarvig att jag inte ens orkade diska en kniv så fick jag syn på tomaterna. Söta körsbärstomater, de som är avlånga eftersom de klotrunda är en sur styggelse. Ljuvliga tomater som nu låg och flämtade, kokade, skalet vibrerande i hettan. En av tomathalvorna hade utvecklat en bubbla från vad som såg ut att vara tomatens lilla mun. En genomskinlig salivbubbla som pulserade i takt med att fetaostens hörn blev bruna.
Och plötsligt var själva mänskligheten tomaten. Kippandes i värmen, ingen möjlighet att komma undan. Jag ska ju ändå äta upp den alldeles strax, lidandet är inte över, den kommer inte klara sig. Vi är alla myror i en stack som springer runt med våra sysslor medan framtiden håller ett förstoringsglas mellan oss och solen. Och på toppen av stacken ligger en tomat och svettas.
Är det så här det ska vara nu? Ska jag utveckla ömma känslor för en grönsak och fylla den med det vi har framför oss av torka, matbrist, vattenkonflikter och klimatflyktingar.
Människan är så dum, jag är så dum. När det är varmt som 2018 så klär jag av mig till trosor och behå, går ner i gillestugan och ber till alla gudar jag inte tror på. Så fort det blir regn eller friska vindar eller kyliga nätter så tänker jag att allt kanske kommer gå bra. Jag kan inte tänka längre än djupet på en ugn. När jag försöker blir det för stort, men en körsbärstomat är liten.
Det gick inte bra för tomaten. Den strösslades med saxad basilika och åts framför en fruktansvärt dålig film.
Filmen tog slut, oron består.