Vi fick True Detective-vibbar när hunden försvann
Min pappa är musiker och spelar något så specifikt som munspel. Hela barndomen var bara ett konstant tutande. Tills det plötsligt slutade. Mamma och pappa hade skaffat en valp. En liten ullig mini-Lassie. Ewald. Han gillade inte munspelet. Varje gång pappa tog ton ylade han. Pappa fick stänga in sig i ett rum på övervåningen men övertonerna trängde igenom väggarna. Ewald ylade.
Det var inte kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Ewald. Han var liksom där och det klart att jag tyckte om honom men jag hade fullt upp med mitt och Ewald hängde mest med min lillasyster. De tränade agility och hon lärde honom att gå baklänges på bakbenen. Men så flyttade min lillasyster hemifrån. Jag var kvar. Äldre och ensammare. Ewald blev deppig när hon lämnade. Jag blev deppig när hon lämnade. Så han började hoppa upp i min säng på kvällarna och lägga sig längst nere vid fötterna. Jag började gå längre och längre promenader med honom och han slickade mig i ansiktet när jag var ledsen. Vi upptäckte båda två att vi behövde varandra.
När Ewald försvann från hundpensionatet han bodde på medan familjen var på semester lärde vi oss alla något om hur vi reagerar i en kris. Min syster hade över en natt fått någon slags militärutbildning. Hon satt blickstilla i timmar och spejade ut över vidderna. När hon såg något som rörde sig på andra sidan fältet krälade hon ljudlöst genom det höga gräset – en liten bana av böjt gräs bakom henne som enda tecken på att hon överhuvudtaget hade varit där.
Min pappa blev konspiratorisk. Det skulle nämligen visa sig att det var en annan bortsprungen hund i området. Inte bara en annan hund utan ytterligare en mini-Lassie. Hon hette Cha-Cha och hade varit borta i flera veckor. En dam i området ställde ut mat till Cha-Cha varje kväll som hunden överlevde på. När dagarna gick och vi inte hittade Ewald fantiserade jag om att han och Cha-Cha hade funnit varandra, blivit kära och bildat familj. I alla fall. Pappa började muttra att ”något inte stod rätt till på den här platsen.” Han fick True Detective-vibbar sa han. Var det någon som snodde just sheltie-hundar här undrade han högt. Han bad mig vänta i bilen när han åkte upp till en övergiven hönsfabrik för att dubbelkolla att det inte var ett hundfängelse.
Jag var inte byggd för krishantering. Jag fick darriga ben och låg på soffan med förlamande illamående. Men jag överraskade mig själv när jag efter några timmar fick nog av att bara må skit och tog tag i en lappkampanj för att hitta Ewald. Jag åkte runt till alla boende i området och delade ut bilder. Har ni sett vår hund? En man i en röd lada sa till mig att vår hund redan var förvildad. Det fanns inget vi kunde göra. Vi skulle aldrig se honom igen.
Det var mammas hökögon som fick syn på Ewald den tredje dagen. Där, där är han. Han kom strövande på en landsväg i sin svarta sele. Ewald går ofta lös när vi är ute i skogen. Han kommer alltid när vi ropar. Jag ropade. Han tittade rakt på mig men han såg mig inte. I stället vände han sig om och började springa bort från oss, uppstressad och rädd. Min hund kände inte igen mig. Sen, det omisskännliga tutandet från ett munspel. Ewald vände om så hastigt att han ramlade över sina egna ben när han började springa mot oss.
Flera år senare och Ewald fyller snart 13 år. Han springer fortfarande fram genom skogen men han hoppar inte längre upp i sängen på kvällarna. Han lägger sig i stället nedanför. Han är grå om nosen. Men han ylar fortfarande när pappa spelar munspel.