Plötsligt blev konstverket intressant på riktigt

Uppdaterad 2020-01-06 | Publicerad 2020-01-03

Under julaftonsnatten gjorde det hemliga konstnärskollektivet Anonymouse comeback på Malmös gator. 2016 blev de en världsnyhet med sitt muskonstverk på Bergsgatan. Sedan dess har de fortsatt att knåpa ihop små detaljrika installationer och placerat ut dem på olika platser runt om i stan. Den här gången rörde det sig om en liten “andratassbutik” och en indisk musrestaurang på Kungsgatan.

 

Folk tycker i regel om att gå och titta på dessa muskonstverk. Man tar med barnen. Knäpper några bilder. Beundrar hur litet allt är. Jag gläds åt de som blir glada. Det är verkligen fint med den här typen av okomplicerat nöje.
 

Personligen känner jag kanske inte jättemycket för Anonymouse verk.

 

Jag har tidigare, i en text för Nöjesguiden, kritiserat Sydsvenskan för deras bisarra överrapportering av musrestaurangen. Jag har också, på ett mer privat plan, haft en förhoppning om att konst – annan konst, konst som faktiskt säger något om något – någon gång skulle kunna uppbåda lika mycket intresse hos vanligt folk som Anonymouse gör med sina miniatyrdoningar.  Jag är nämligen av den lite barocka uppfattningen att konst, i sina bästa stunder, kan få folk att göra inre resor som de allra flesta skulle må bra av att göra.

 

För mig är konst som mest intressant när den väcker tankar. När den ger ett eko av något annat. När den fördjupar, förbryllar eller får det att bränna till, om så bara för en kort sekund. Ren och skär gullighet, däremot, är inget jag värderar särskilt högt i konst. Gullighet väcker inte en tanke bortom sin egen gullighet. Gullighet säger: det här är den enda känslan du kan känna när du tittar på mig. Gullighet är således begränsat.

 

Jag hade tänkt avstå från att kommentera Anonymouse senaste verk. Mest för att det (tydligen) är svårt för mig att inte låta som en fullständig Grinch när jag gör det.

 

Men så hände det två saker som fick mig att helt ändra uppfattning.

 

Den ena saken inträffade den 30 december. Det var att det dök upp en liten polisavspärrning framför entrén till den lilla indiska musrestaurangen på Kungsgatan. Huruvida det är Anonymouse själva eller någon frifräsare som har satt upp polisavspärrningen är fortfarande oklart.

 

Den andra saken inträffade på nyårsdagen, två dagar efter att miniatyravspärrningen hade dykt upp vid konstverket. Det var att Kvällsposten publicerade Johanna Karlssons hårresande reportage om Suravi, tjejen som giftes bort som 14-åring med en medelålders man och blev slav på en av hans indiska restauranger på Möllan. Det är verkligen en vidrig skildring från ett skuggsamhälle mitt ibland oss. Jag rekommenderar er alla att läsa artikeln.

 

De här två händelserna har egentligen ingenting med varandra att göra. Men för mig som förgäves har letat efter vidare mening i Anonymouse muskonstverk var det här ändå något. Om man ville fanns det nu en politisk dimension att fundera kring. En metakommentar på allt det sjuka som bara fortsätter att försiggå nere i några av de currydoftande källarna på Möllan. 

Det var knappast meningen, men helt plötsligt hade Anonymouse gjort något som kändes intressant på riktigt.