Åtgärderna mot gängvåldet skapar ett förfärligt samhälle
Anonyma vittnen, statligt snokande i våra datorer och sänkta straff för misstänkta brottslingar som skvallrar på medmänniskor.
Nedmonteringen av rättssäkerheten kommer förr eller senare att drabba oss alla.
Moderatledaren Ulf Kristersson gjorde i helgen någonting så heroiskt som att tillfälligt slita sig från festligheterna i Tel Aviv för att på Aftonbladets debattsida förklara hur gängmorden borde bekämpas.
Det var nog lika bra att M surnade till och lämnade samtalen, då flera av deras krav lämnar en hel del övrigt att önska.
Ta bara kravet på dubbla straff för gängkriminella. Det må låta tufft och rejält. Men någonting säger mig att väljarna inte kommer att bli imponerade då en man får ett års fängelse för en misshandel av sin fru och en gangster som spöar en rival plötsligt åker på två år.
Och visst kan det vid en första anblick te sig rimligt att helt avskaffa straffreduktionen för personer mellan 18 och 21 år gamla. Men vilka blir konsekvenserna på sikt?
Unga män är brottsaktiva. Men det flesta begår någon enstaka dumhet och skärper sedan till sig och blir laglydiga. Om de ska hållas inlåsta väsentligt längre tid ökar risken för att de fastnar i en kriminell identitet och återfaller i brott.
Nu innehåller dessvärre det åtgärdsprogram som regeringspartierna har enats om marginellt mindre usla förslag.
Anonyma vittnen i rättegångar ska utredas. En sådan ordning vore mardrömslik. Det kan ju vara av intresse att veta vad vittnet själv gjorde på mordplatsen. Eller om han eller hon har ouppklarade affärer med den misstänkte.
Att en åtalad får en rättvis chans att försvara sig är ett minimikrav i en rättstat med ambitioner. Om anonyma vittnen tillåts spolas en viktig rättstatlig princip ner i toaletten. Detta utan att särskilt många fler fällande domar åstadkoms. Domstolarna kommer nämligen vara mycket skeptiska till bevisning av detta slag.
Det är samma sak med kronvittnen, det vill säga reducerat straff för en misstänkt brottsling som anger andra. Man behöver ju inte vara Sherlock Holmes för att begripa att frestelsen att beljuga andra blir stor.
Än värre är den våta drömmen om hemlig dataavläsning. Staten ska kunna bugga våra datorer och mobiler.
När paragrafer av detta slag presenteras heter det alltid att den bara tar sikte på terrorism och annan mycket grov brottslighet. Men långsamt, nästan osynligt, flyttas gränserna. Ribban sänks, fler och fler brott omfattas.
Ett hårresande exempel på hur det kan gå till är datalagringen, det vill säga kravet på att internet- och teleoperatörer ska spara och på begäran från myndigheter lämna ut de digitala fotavtryck som kunderna lämnar efter sig då de surfar, mejlar och skickar sms.
Lagen skulle bara omfatta mördare och knarkbaroner, lovade politiker en gång i världen. Men det skenade. Till slut kom det in tiotusentals förfrågningar i månaden om dittan och dattan, ofta rörande brott som bara ger dagsböter.
Massövervakningen stoppades förvisso av EU-domstolen, men regeringen har letat kryphål i det avgörandet och en ny lag träder i kraft i nästa vecka.
Gängmedlemmarna är så långt bevandrade i grov kriminalitet att straffskärpningar inte biter på dem. Dessutom har polisen redan i dag kraftfulla verktyg att bekämpa den grova kriminaliteten med.
Visst, nya lagar kan behövas. Men all denna skrotade rättssäkerhet som politikerna för närvarande tävlar i kommer förr eller senare och i en eller annan bemärkelse att drabba oss alla.
Är det verkligen så vi vill ha det?