Vi är inte ute efter lyxen - utan livet

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-06-30

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De senaste veckorna har jag känt mig som en riktig utlandssvensk. Till fosterlandets ära har jag tagit tunnelbanan till en pub på Manhattan för att med andra svenskar skrika mig hes framför tv-skärmarna. En öl i handen, Gyllene Tider i halvtid, blågult runt omkring mig " det var bara skärgården som fattades.

Men känner man sig inte hemma någonstans så har man svårt för att förstå sig på patriotism i längre stunder, så jag skippade den laddade matchen med Tyskland.

I stället klädde jag ut mig till sjöjungfru och åkte ner till Coney

Island för den årliga "Mermaid-

paraden". Det var det bästa jag gjort på länge för att hedra allas våra kroppar. Aldrig trodde jag att jag skulle känna mig bekväm iklädd endast en bikinitopp och kort kjol mitt i en stad. Inte visste jag att det var så roligt att måla fenor på mina vänners kroppar.

I Coney Island finns New Yorks mest kända varmkorvar för dem som gillar det och ett härligt rostigt tivoli som liknar nöjesfältet i slutscenen i "Grease". Här samlas människor från alla New Yorks stadsdelar. Utom möjligtvis de som bor mitt på Manhattan och aldrig lämnar 5th

Avenue. Men vi glömmer dem och koncentrerar oss på färgerna som paraderade längs med stranden i

förra helgen.

Barbröstade sjöjungfrur i sina bästa år, härliga former som stolt visades upp med sjöstjärnor kring bröstvårtorna. Gravida magar, matfyllda magar, trimmade magmuskler. Trummor, marschband, salsa, merengue, country och en och annan gitarr. Jag älskade varje sekund. Och kände att det är just för dessa upplevelser som jag vill fortsätta att resa.

Ibland hör jag sura röster kalla oss unga människor med reseambitioner för bratpacking-generationen. Får man fråga varför?

Visst kan jag själv tycka att alla vi backpackande ungdomar kan vara irriterande ibland. Men knappast för att vi lever bratsliv. Tvärtom. De flesta av oss vill absolut inte ha lyx utan ju skitigare desto bättre. Vi brukar jobba på olika platser runt om i världen. Kanske är det absurt att njuta av långa skakiga bussresor och frossa i billiga hotell med halmbäddar och kallt vatten, men knappast är det bratslikt.

Varför vi hellre tar ett sabbatsår i Asien än i Stockholm? Tja" förutom allt det uppenbara, så är det tyvärr så att många av oss har flera olika universitetsdiplom men är ändå arbetslösa. Det är svårt att få tag på förstahandskontrakt, det är svårt att leva på studielön och vintrarna känns inte alltför optimistiska i Europa.

Om något är oroväckande med backpacking-turismen är det dess implikationer för lokalbefolkningen och inte för bratsen. Dagens globaliseringspolitik föddes ur kolonisationens krig och den har gött de klyftor som gör att vissa länder reser och andra tar emot. Det är det som måste förändras. Och det är därför det är viktigt att resa. Ingenting blir bättre av att inte se världen med egna ögon. Det är till och med bra för självkänslan att ge sig ut. Ju fler kroppar man studerar, ju fler kulturer man möter, desto mer hemma känner man sig i sig själv.

Det är väldigt roligt att skrika sig hes bland andra utlandssvenskar i några timmars nostalgiskt firande av det svenska fotbollslaget. Och det är ännu skönare att åka ner till Coney Island och vaggas in i dans av barbröstade sjöjungfrur. Men båda upplevelserna kräver dock att man reser. Båda känslorna handlar om självdistans och humor som kräver resor för att gro.

Elin Lindqvist

Följ ämnen i artikeln