Men varför pratade de inte med varandra?

Fyra ministrar ställs vid skampålen för hanteringen av haveriet på Transportstyrelsen.

Men fortfarande saknas svaret på varför de inte använde världens enklaste kommunikationsform. Att prata med varandra.

Multijätten IBM tog över driften av Transportstyrelsens datasystem där det bland annat finns topphemlig information om exempelvis försvarets hemliga agenter.

Men jobbet gick trögt. I maj 2015 bestämde Transportstyrelsens dåvarande chef att strunta i lagens krav på säkerhetskontroll av den utländska personalen för att snabba på jobbet.

Det har hittills lett till att två ministrar, generaldirektören själv, Transportstyrelsens ordförande och statsministerns statssekreterare tvingas lämna sina jobb. Sex personer som inte gjorde vad de skulle ha gjort.

Haveriet på Transportstyrelsen ledde också till att statsminister Stefan Löfven tvingades ombilda regeringen och att generaldirektören Maria Ågren fällts för brott, vårdslöshet med hemlig uppgift, som hon dessutom erkänt.

Nu har även riksdagens dom i denna komplicerade härva kommit. Konstitutionsutskottet, KU, har till uppgift att granska regeringen och hur statsråden sköter sina jobb.

De har kommit fram till att fyra ministrar inte har skött sig. De är dåvarande inrikesministern Anders Ygeman (S), i dag gruppledare i riksdagen, dåvarande infrastrukturministern Anna Johansson (S), nu riksdagsledamot och Stefan Löfven. De anser också att Ann Linde (S), då Ygemans statssekreterare, nu EU-minister, misskötte sig.

Kritiken mot ministrarna gäller i samtliga fall den bristande kommunikationen inom regeringskansliet. I Sverige är myndigheterna självständiga från regeringen och ministrarna kunde alltså inte lägga sig i vad som hände där.

Men självfallet är det viktigt att regeringen är informerad om det som berör Sveriges säkerhet. I det här fallet kan man bara vara glad över att skadorna inte blev större än de blev.

Men så skedde alltså inte. Eller snarare så här. Det tog obegripligt lång tid.

I september 2015 informerade Säpo dåvarande statssekreteraren Ann Linde om de misstänkta lagbrotten på Transportstyrelsen.

Hon säger inget till sin chef, dåvarande inrikesministern Anders Ygeman förrän fem månader senare. Han informerar i sin tur aldrig sin chef, Stefan Löfven.

Dåvarande infrastrukturministerns statssekreterare Erik Bromander informerades vid minst tre tillfällen, i februari, mars och maj 2016. Men han fattade aldrig att det handlade om lagbrott och informerade inte sin chef, Anna Johansson.

I samband med att generaldirektören Maria Ågren delges misstanke om brott får till sist Anna Johansson veta vad som hänt - men ljuger om varför chefen får sparken. Hon säger att det handlar om att de har olika syn på hur verksamheten ska ledas, inte att det handlar om ett misstänkt lagbrott.

I samma veva informeras till sist statsministern. 1,5 år efter de första signalerna nådde regeringskansliet.

Stefan Löfven får KU-kritik för att han inte sett till att rutinerna för information om allvarliga händelser inte följts inom regeringskansliet. De båda andra ministrarna för att informationen mellan dem och deras statssekreterare varit bristfällig och för att de inte pratat med varandra.

Att prata med varandra är en enkel kommunikationsform. Den är oftast dessutom väldigt effektiv eftersom det med minspel, tonläge och gester framgår om avsändaren har något allvarligt att säga.

Men i regeringskansliet, det vill säga på departementen och statsrådsberedningen, tycks det vara undervärderat att tala med varandra. Det är synd, så undviks många missförstånd.

Anna-Karin Hatt (C) som var it-minister i alliansregeringen får också kritik. Men inte för hanteringen av skandalen vid Transsportstyrelsen eftersom det inträffade efter hennes tid i regeringen. Utan för att hon lämnat ett ”bristfälligt” svar på en fråga som handlade om vem som ansvarade för informationssäkerheten.