Om klimatet inte känner vår ängslan kommer det inte åt oss
Härom kvällen satt vi kvar med de stora barnen efter en middag som sågs av många och åts av få, när min fjortonåriga skräckfilmsfia började prata om Exorcisten.
Jag förklarade att jag inte tycker om den, eftersom den bara är sorglig.
Då berättar hon om en film där en tjej slickar på en knivsegg så att tungan delar sig och blodet sprutar.
Den natten drömde jag om en blek flicka med långt fint hår i mittbena. Hon satt på golvet mitt i ett tomt rum och blödde ur munnen. Jag satt mittemot och var så rädd att jag förmodligen gnydde i sömnen. Visst är det roligt när andra berättar om sina drömmar?
I alla fall, i drömmen vet jag att flickan är djävulen. Men jag sitter still. Inte för att jag är paralyserad, jag sitter kvar för att jag och djävulen har en tyst överenskommelse. Så länge jag inte visar min skräck så rör hon mig inte.
Pass på för ett exempel som jag använder en gång om året i en text där det passar.
En gång hörde jag Lennart Koskinen berätta om sin dotter som under en sagostund frågade varför vargen inte åt upp Rödluvan redan i skogen. Lennart, som inte hade ett bra svar, frågade sin dotter vad hon själv trodde.
Dotterns svar var att Rödluvan inte förstod att hon skulle vara rädd, och då blev vargen helt enkelt inte ett hot. Samma sak i alla kriminalserier som någonsin har producerats. Det är först när det går upp för vår hjälte att mördaren är en mördare som mördaren försöker mörda.
Vargen i Rödluvan gick från vägvisande kompis i skogen till rovdjur med den ögonblickliga insikten om att han var livsfarlig.
Är det måhända samma mekanismer bakom oviljan att säga högt till någon vad man oroar sig för?
Jag kan inte säga till dig vilken ångest som rider mig om natten och dagen, för då dör jag.
Om jag säger det högt så har jag släppt den lös, då har jag legitimerat den och vem vet vad som händer då?
Kanske är det dessa beskyddande blockeringar av rädslor som träder in när människor tänker på klimatet.
Om vi tänker att klimatet är en katastrof runt hörnet så blir det obehagligt.
Vi lever på som vanligt, och på så sätt vet inte klimathotet om att vi är rädda.
Och om klimatet inte känner vår ängslan så kan det inte komma åt oss.
I den nattsvarta brittiska serien Hard sun finns en lapp med information om att jorden snart ska gå under. Våra huvudpersoner, poliserna Elaine och Charlie, springer runt och försöker förhindra att informationen kommer ut till massorna.
Jag undrar var den där lappen är nu?
Men så vadå, om vi bara sitter kvar mittemot djävulsbarnet på golvet och låtsas att allt är normalt, så kanske vi klarar oss?
Kräftsjärtssoppa: Jag vill ta tillfället i akt och tipsa om Katarina Hahrs intervju med Linda Skugge i P1. Hemma hos Lindas mamma, i ett samtal om lyckan i föräldraskapet och fasan att bli bjuden på havets bebisar.
Babystjärtshud: Sömnforskaren Christian Benedict säger i Dagens Industri att sömn är billigare och mer effektivt än botox. Så istället för att nåla dig rakt in i bekymmersrynkan: gå och lägg dig.