Högern har totalfel om Brå-rapporten om fattigdom och brottslighet

Karnevalsyra bröt ut i högerkretsar då en rapport om sambandet mellan fattigdom och kriminalitet härförleden presenterades.

Men ledarskribenter och politiker gick i upphetsningen dessvärre bort sig och beskrev innehållet i Brå-studien "Socioekonomiska faktorer och brott" på fullständigt felaktiga sätt.

En rapport som är gedigen och intressant, men samtidigt också endast en sammanställning av vad forskningen kommit fram till inom området.

Således var ingenting nytt, vilket inte hindrade diverse löst folk inom borgerligheten att stämma upp i ett jubel som ledde till nivåer på Richterskalan vi inte har sett motsvarighet till sedan Sveriges mirakulösa upphämtning av fyra måls underläge borta mot Tyskland i fotboll hösten 2012.

”Sluta skyll brottsligheten på fattigdom”, utbrast Göteborgs-Postens ledarsida.

”Klassklyftor duger inte som förklaringsmodell”, mässade Expressen och förklarade insiktsfullt att de flesta som växer upp under torftiga omständigheter faktiskt inte begår brott.

”Fattigdom är inte en orsak till kriminalitet” trumpetade Louise Meijer, gruppledare för Moderaterna i Justitieutskottet, i en debattartikel.

Kanske läste de aldrig rapporten. Fullt begripligt i så fall, samtiden är stressig, mediehusen uppdaterar numera konstant, rösterna är många, den som vill tränga igenom bruset bör vara snabb och bullrig och arg.

 

Fiffigt nog har dock Brå på sin hemsida publicerat en fyllig kortversion av den 89-sidiga luntan.

Så här inleds den:

”Den samlade forskningen visar att det finns ett samband mellan socioekonomisk bakgrund och delaktighet i brott”.

En sådan start borde ju stämma till eftertanke. Möjligen har den naiva vänstern, de mesiga socialliberalerna och andra obehagliga godhetsknarkare trots allt haft en poäng genom åren?

Till saken hör dock att kriminologerna även påpekar att sambandet mellan socioekonomiska faktorer och kriminalitet är ”svagt”.

Där satt den! Alla jobbiga hippies har fel! Till och med vänsterextremisterna på Brå medger att kriminalitet inte har med fattigdom att göra!

Om högertyckarna i stället för att korka upp champagne bemödat sig med att läsa fortsättningen, så hade de upptäckt att rapporten dessutom berättar att det finns en tydlig koppling mellan socioekonomisk bakgrund och lagföring.

Den som växer upp i Rosengård löper betydligt större risk att hamna bakom galler än den som bor i en villa i Djursholm de första 20 åren av sitt liv.

Det här behöver nu inte nödvändigtvis betyda att knappa ekonomiska resurser leder till mer kriminalitet än vad materiell välmåga gör.

Polisen har större anledning att sniffa runt i Rinkeby än i Örgryte, vilket är en av flera tänkbara förklaringar till statistiken.

Men ändå. Siffrorna är ett besvärande faktum för dem som vill vifta bort socioekonomins betydelse i sammanhanget.

Viktigare än detta är dock, påpekar kriminologerna, att det finns ett starkt samband mellan ett antal riskfaktorer och brottsligt beteende.

Föräldrarnas förmåga att ta hand om sina barn, konflikter i familjen, skolproblem, umgänge med brottsliga kamrater.

Dessa faktorer, både enskilt och tillsammans, är vanligare förekommande bland unga människor från taskiga hemförhållanden i utsatta områden än i den övre medelklassens idyller.

Ett samband finns således, även om det inte är omedelbart synligt.

I studien hänvisar forskarna inte minst till undersökningar som visar att dåligt fungerande skolgång är en risk.

Och jag behöver knappast påpeka att plugget tenderar att klaras bättre av ungdomar med akademiska föräldrar än av dem utan bokhyllor i barndomshemmet.

Det borde om inte annat vara omöjligt att missförstå den avslutande bedömningen:

”Överlag visar den samlade forskningen att det finns ett samband mellan socioekonomisk bakgrund och delaktighet i brott. Personer från de lägre samhällsskikten har en ökad risk för kriminalitet jämfört med personer från en mer välbärgad bakgrund”.

Kriminologen Helena du Rées har i ett försök att reda ut alla missförstånd i en debattartikel förklarat mycket av det jag skrivit i denna text, men givetvis mest möts av mindre eleganta avfärdanden om att hon på sin höjd är söt att titta på, men inte har begripit ett dugg.

Nu är inte mitt ärende att tjafsa med figurer som medvetet missförstår studien eller som möjligen saknar de intellektuella förutsättningar som krävs för att läsa innantill.

 

Jag vill endast ställa några frågor.

Vad ska vi egentligen ha Brå till?

Existerar myndigheten för att ta fram kunskap och sprida fakta om brottslighet, något som i sin tur förhoppningsvis bidrar till att kriminaliteten minskar och samhället blir tryggare?

Eller ska våra skattemedel användas till att bekosta en verksamhet vars primära funktion är att producera politiska knölpåkar?

Kriminologerna försöker föra ett resonemang. De vill få oss att förstå att en god idé är att satsa mer av det brottsförebyggande arbetet på ungar i miljonprogram som har svårigheter i skolan, småkriminella kompisar och föräldrar med allvarliga problem än på miljöer där ingenting annat än villans pedantiskt välansade gräsmatta skvallrar om ångest.

Någonting så elementärt borde höger och vänster kunna vara överens om.

Lägg ner era vapen. Lyssna på vad experterna faktiskt säger.

 

Ämnen för politisk konflikt saknas sannerligen inte i samtiden. Den här rapporten borde inte vara ett av dem.