I dag blev Sverige ett ofriare land

Justitieminister Gunnar Strömmer (M).

I dag blev Sverige ett mindre fritt land.

Den som stödjer en befrielserörelse kan hamna på Kumla för terrorism.

Justitieminister Gunnar Strömmer meddelade vid en presskonferens i dag att han går till riksdagen med nya paragrafer om preventiva tvångsmedel mot gängkriminella.

Översatt från mumbo jumbo betyder detta tillåten avlyssning av gangsters som för tillfället inte är misstänkta för brott.

Visst, polisen måste få hänga med i teknikutvecklingen, men detta innebär också att den oskyldiga lillasyran eller psykologen eller någon annan som den som kanske eller kanske inte inte kommer att bli föremål för brottsutredning kommunicerar med.

Så tar staten ytterligare ett litet kliv framåt, så krymps individens frihet ännu en smula.

 

Ännu ett steg är den nya terroristlagen, som trädde i kraft vid midnatt.

Det är numera brottsligt att delta i en terroristorganisation. Att ta hand om utrustning, sätta upp läger, ordna möteslokaler, laga mat, ansvara för tranporter.

Upp till fyra års fängelse. Om brottet är grovt kan domstol drämma till med åtta år och om det är jättegrovt finns rent av livstid i straffskalan.

 

Problemet är inte bara att det inte är moraliskt självklart att den som vårdar någon som har skadats i strid eller lagat soppa åt andra plötsligt ska straffas som terrorister.

Problemet är framförallt att den enes terrorgrupp är den andres befrielserörelse och att de internationella klassificeringarna av vilka av dem som är hemska inte alltid är ett under av klarhet.

Lagkloka har påpekat att denna juridik är så luddig så att den som stödjer en väpnad organisation som vill störta en ond diktator och införa demokrati kan åka fast.

Exempelvis det svenska stödet till ANC i Sydafrika på 1980-talet hade sannolikt varit olagligt om de nya bestämmelserna hade gällt då.

 

Jurister har även invänt att en journalist som avslöjar en terrorcell genom wallraffande riskerar åtal.

Fiffiga paragrafer tycker dock en bred majoritet i riksdagen, inte minst med tanke på att de har blivit en viktig del av det vämjeliga krypandet för despoten i Ankara.

Utrikesminister Tobias Billström (M).

Några av oss har inte lyckats förtränga hur utrikesministerminister Tobias Billström dagen före julafton åkte på ännu en av alla dessa fjäskresor till Turkiet och i samtal med politiker på högsta nivå virrade in sig i konstigheter om att det ska bli förbjudet att vifta med PKK-flaggor.

Och så sent som i en intervju i Dagens Nyheter i dag säger Natochefen Jens Stoltenberg att ”det är bra att den svenska lagen träder i kraft den 1 juni” och uttryckte förhoppningar om att Sverige snart släpps in i militäralliansen.

 

Att använda dessa terrorparagrafer som exempel på hur seriöst Sverige arbetar för att få tillträde till Nato tangerar emellertid ren historieförfalskning och förutsätter att vi har minne som guldfiskar.

Låt oss i stället återvända till åren 2012-2016, då cirka 300 svenska medborgare reste till Irak och Syrien för att ansluta till exempelvis IS och delta i strider.

Då som nu var mord och krigsförbrytelser olagliga, men att det inte gick att fängsla återvändare redan på den grunden att de gjort tjänst hos en dödssekt skapade av lätt insedda skäl och på goda grunder ilska hos såväl politiker som bland stora delar av allmänheten.

 

Justitieminister Morgan Johansson tillsatte en utredning för att göra någonting åt situationen, men det färdiga resultatet bedömdes strida mot grundlagen och gick därför inte att genomföra rakt av.

Morgan Johansson (S).

Det petades i grundlagen, paragrafer klubbades, valet 2022 kom och gick, samma pargrafer klubbades än en gång i maj i år.

Och idag, då terrorresorna endast är en märklighet från det förflutna, träder de i kraft.

I vilken mån den nyckfulle despoten i Ankara låter sig blidkas av påhittet att lagen kommit till för att visa Sveriges goda vilja, återstår dock att se.

Sverige fortsätter nämligen att irritera. Är det inte en Erdogan-docka som hänger från en lyktstolpe så är det, som under natten mot till måndagen, aktivister som projicerar PKK:s flagga på Riksdagshuset i Stockholm.

Den senare aktionen har rapporterats utförligt i turkiska medier och presidentens kommunikationsdirektör har twittrat upprört.

Och ingenting har blivit bättre av att Högsta domstolen i ett yttrande till regeringen gjort tumme ner till en begäran från Ankara om att lämna ut en misshaglig journalist.

 

Mer svårbedömda är de livstidsstraff som Södertörns tingsrätt för ett par veckor sedan dömda fyra män som mördade en avhoppad PKK-medlem till.

Men det är om inte annat sannolikt bra för husfriden att polisen inte kom någonvart med vittnesmålet om att avrättningen var den turkiska statens beställningsverk.

Nu hoppas och tror politiker och förståsigpåare att Sverige snart släpps in i Nato.

 

Erdogan har äntligen blivit omvald och behöver inte längre sitt tjafsande med Stockholm av inrikespolitiska skäl.

Det är sannolikt en korrekt bedömning. Glöm bara inte att ett pris betalas för militärallians och för bekämpning av kriminella gäng.

 

Staten flyttar, invånarnas bekostnad, långsamt fram sin position.