Tanken är väl att en mamma intuitivt ska veta

På den fjärde dagen åker vi in till barnakuten.

Beskriv en mamma utan intuition.
Vad är hon annat än en av kvinnokött byggd person utan innehåll.
Hon är jag.
En mamma vet. Men om hon inte gör det. Då är hon bara en person som bor med människor som är yngre än hon.

 

På den första dagen blev vårt barn sjukt.

Jag berömde mig själv invärtes. Jag är så samlad. Jag säger åt Joachim att skölja barnet i badkaret, omfamnar nerspydda lakan och kuddar och mattor och bär ner i tvättstugan. Jag får kräk på bröstet men jag är lugn. Mellan tumme och pekfinger plockar jag bort de största matbitarna och kör en grov tvätt på det grövsta och gör som föräldrar gör: ser det positiva i att nu blir täcket rent, vem vet när vi hade tvättat det nästa gång annars? Det här är spyans silverkant, att golvet blir extra rent där någon just lagt den.

På den första dagen kräktes han och på den tredje blev vi oroliga. Joachim som en normal person, jag som en person som vaknar på natten och tänker det värsta.
På den tredje dagen teskedar vi honom vätskeersättning var femte minut.
På den fjärde dagen åker vi in till barnakuten. Han är en klubba. Ett stort huvud med en lång svag kropp, en människokropp har tvåhundrasex ben och vi kan räkna dem alla med våra fingrar från utsidan.

 

Sköterskan tycker att jag har snygga byxor precis innan vi får åka hem.
”Det är vintage Levis, ingenting får hända med dem”, säger jag och jag antar att jag menar mitt barn.
Eller jag vet inte, jag fäller en tår när hon har gått.
Hur är det möjligt att röras av en fin byxa.
Hon kollrade bort mig hon.

 

Katastroftankens båge är den vidaste och snabbaste båge som någonsin existerat och vid bågens slut finns ingen skatt, blott död och bedrövelse och livslång sorg och livet blir aldrig detsamma igen.
Och så undrar de varför jag är vaken om natten.
”Du kanske skulle prata med någon”, säger Joachim.

Om dagarna går jag fram och tillbaka genom huset och gör mig små ärenden. Hasta ifrån det mentala. Om du går tillräckligt fort så kanske du kan lämna din hjärna bakom dig.
Tanken är, väl, att en mamma intuitivt ska veta. Hon ska känna sitt barn och läsa graderna i helvetet. Att han är sjuk vet jag, men hur sjuk är han? Hur rädd ska jag vara?

 

På den femte dagen äter han fyra smulor pizza och orkar le.
När Joachim kommer hem berättar jag att barnet inte har kissat sedan igår och att hälsocentralen ska ringa tillbaka om en kvart.
”Har du satt honom på toaletten?” frågar Joachim.
Tomt kvinnokött står och låter öppen mun.

Joachim sätter barn mot toalett, stril hörs, Joachims mun är rak.
Strax ringer vården upp och jag förklarar att jag inte tänkte på att jag inte behövde vänta på att mitt barn ska gå till toaletten.
”Jag har bara fem barn så det slog mig aldrig”, säger jag innan jag ber om ursäkt och avslutar samtalet.

 

Innan jag somnar den kvällen tittar jag på Finlands bidrag i Eurovision song contest och gråter.
För att låten är så bra, antar jag.

 

Följ ämnen i artikeln