På Östermalmshallen har inte en olycka kommit ensam

Man vet att skarpt läge har inträtt i nationen då nyhetsflashen i mobilen kungör att klamydiapinnar ska användas för coronaprovtagning.

Men så håller också Anders, 78, hårt i rullatorn och närmast susar fram mellan bodar och stånd i Östermalmshallen.

En halvtimme har han på sig innan färdtjänsten hämtar för transport tillbaka till Reimersholme och rapphöna, laxtartar och rårakor ska hinna inhandlas.

– Tur att personalen här vet vad jag vill ha, muttrar han koncentrerat.

Du är inte rädd för att bli smittad?

– Jo, men jag har ju vidtagit så många andra åtgärder. Allt jag håller på med är inställt. Till och med Rotary.

Östermalms saluhall.

Är det några som den hårda vägen har fått lära sig att en olycka sällan kommer ensam så är det personal och stammisar här i saluhallen, nyöppnad efter renovering, en historia som gick loss på 1,35 miljarder, mer än hela Stockholms stads budget för försörjningsstöd.

Inte nog med att kommersen bara hann pågå några dagar innan rädslan för smittan spred sig och omsättningen plötsligt störtdök.

I onsdags kom någon listig journalist på P3 nyheter på att åka hit och göra en enkät med äldre personer som trotsade Folkhälsomyndighetens rekommendationer och begav sig ut för att äta och dricka och handlade mat.

Det blev naturligtvis en hit i sociala medier. De senaste veckornas ilska över pensionärer som inte har vett att hålla sig hemma har endast överträffats av vrede över folk med pengar som åker till Åre.

Ge oss äldre som inte sköter sig och dessutom har pengar och vi har den bästa av två världar och ett kollektivt blodtryck som rusar upp till onyttigt hög nivå.

Innan Eva, 85 visste ordet av var hon korsfäst på instagram bara för att hon varit ärlig och ställt upp med namn och bild och berättat att hon ville köpa rökt ål.

Det går naturligtvis att ställa sig frågan om det pressetiskt hänsynsfulla i att i en uppjagad stämning hänga ut medieovana personer till twitters pogromer.

Men jag tror att andra personer är bättre skickade att föra den debatten än vad jag är. Och när allt kommer omkring är ju även Aftonbladet här och snokar runt och ber människor öppna sig.

Anders Tronje, chef på en av hallens krogar, i tjänst här sedan 1981, på den tiden hette statsministern Thorbjörn Fälldin, har vagt hört talas om upprördheten kring det äldre klientelets likgiltighet.

– Om det inte vore för stammisarna så vore ekonomin helt körd. En normal vecka har jag en omsättning på 346 000. Förra veckan var jag nere på 120 000.

Anders Tronje, chef på Tysta Marie.

Jag bestämmer mig för att inte berätta att en komiker i P3 i morse framförde en nykomponerad låt om Saluhalls-pensionärernas konsumtionsvanor.

Texten innehöll detaljer om kineser som har intimt umgänge med fladdermöss och svenska överklassdamer som överlevt Hitler och Tronje gör ett vänligt intryck och är säkerligen redan tillräckligt hårt prövad som det är.

En äldre dam går förbi. Trevlig. Svarar gärna på frågor. Men vill inte berätta vad hon heter. Bor i Saltsjöbaden och måste hinna köpa lax och sätta sig i bilen innan lapplisorna fått syn på den.

Anders Tronje, chef Tysta Marie ger några av sina stamgäster handsprit.

Butikerna här inne har klarat sig bättre än krogarna. Många ringer in beställningar och vill ha dem utkörda.

Den som handlar för minst 1 000 kronor och bor innanför tullarna får hemkörningen gratis, berättar en handlare. ”Vi måste alla hjälpas åt”.

Ja, även så kan ju solidaritet se ut.

Det är glest för att vara fredag eftermiddag efter löning i denna vackra tegelkatedral från 1800-talets slut, inspirerad av Frankrikes monumentala gjutjärnskonstruktioner.

Glest, men långt ifrån tomt. Folk i alla åldrar. Vissa dricker vin, andra handlar mat.

Jag slår mig ner med en kaffe. Sätter på dagens presskonferens med Stefan Löfven i mobilen. En tant som sitter 50 meter bort kommer fram och ber mig sänka volymen.

Orimligt stingsligt, hon kan inte ha hört mycket, men varför bråka. Jag lyder.

Den äldre mannen med rullator, Anders, 78, välklädd, brun rock, bruna byxor, går förbi. Munter, färdighandlad. På väg mot färdtjänsten.

– Redan min farsa var stammis här. Han började väl gå hit för 100 år sedan. Jag kan ju inte säga upp hela livet.

Jag kan inte säga att jag inte förstår honom.