Dags för en svensk strategi så vi slipper kramas
Coronakrisen har gett oss ett osannolikt bra tillfälle
Jag tror att jag kommer att fortsätta att sprita händerna, men jag undrar om vi kommer att gå tillbaka till att kramas som tidigare, resonerade Janne Andersson i onsdags på frågan vad han tror om livet efter pandemin.
Den svenske förbundskaptenen i fotboll förklarade att han inte är någon större supporter av kramandet. Han talar för många av oss när han luftar en förhoppning om att detta ska vara slutet på en vana som skenat utom all kontroll i Sverige.
Hälsningsritualerna har genomgått en rejäl metamorfos över hela världen det senaste året. Med viruset försvann handskakningen, kindpussen och kramen på en och samma gång. I Wuhan-området, där coronaviruset uppstod, lanserades snabbt en sorts fothälsning. I delar av västvärlden började det hinduiska ’namaste’ – handflatorna mot varandra och en liten bugning med huvudet - synas också utanför yogastudior. Men allra mest genomslag tycks armbågstouchen ha fått. Dock har inte en enda individ ännu lyckats utföra denna hälsning utan att samtidigt anlägga en tydlig ironisk min. En hälsning som utförs samtidigt som vi liksom tar avstånd ifrån den lär inte överleva särskilt länge.
Ett ”hej” är uppenbarligen inte nog. I stora delar av världen har vi ett behov av snabb fysisk kontakt för att bekräfta varandras närvaro. Handskakningen är förstås den optimala hälsningsritualen; gångbar nästan överallt, könsneutral och demokratisk till sin natur. Dessutom kombinerar vi den med ögonkontakt. Problemet i Sverige är att vi i vår iver att riva hierarkier och skrota formalia i förfärande utsträckning har ersatt handslaget med en kram. Det vill säga: Skaka tass gör man första gången man träffar någon, men därefter är handslaget liksom förbrukat. Det är en utveckling som bara tycks eskalera. Från att ha varit norm i den intima sfären – familjen, släkten och vännerna – kramas det nu med både chefen, ytligt bekanta och med främlingar på fest.
Jag hade för några år sedan ett motvilligt möte med ”min” bankman (de brukar gilla att kalla sig så fast man bara har dem en halvtimme vartannat år). Inget alls av erotisk eller ens särskilt familjär karaktär hände under de 30 minuter vi diskuterade grönt sparande (jag) och den dåliga effekten av ränta på sparkontot (han). Och inte desto mindre: När mötet var över slog han ut med armarna och jag hade inget val.
Så här kan vi inte det ha det, det tror jag vi är många som är överens om. Nu har coronakrisen gett oss ett osannolikt bra tillfälle för en omstart. The great reset of greetings. Men det börjar bli bråttom. I går uppmuntrade amerikanska myndigheter människor att kramas med äldre släktingar igen när de fått vaccin. Och vem längtar inte efter det? Jag hade kunnat hugga av en arm för nöjet att få krama mina föräldrar och min mormor nu (även om två armar är bättre för ändamålet).
Det är (nästan) alla andra jag vill slippa ta i min famn. Vi måste enas om en ny avskedsritual för professionella sammanhang, för bekantas bekanta, för bankmannen.
Covid-19 har förmörkat våra liv i över ett år nu. Folkhälsomyndigheten har haft dagliga presskonferenser, regionerna har ägnat månader åt att sjabbla med provtagning och vaccinering och regeringen har pratat så mycket pandemi att jag börjat förväxla Lena Hallengren med min granne. Men en sak har fortfarande ingen coronaaktör tagit tag i: Hur gör vi med hälsandet nu när vi ser ljuset i tunneln?
Sverige är den sociala ingenjörskonstens land, vi kan inte fatta sådana här viktiga beslut på individnivå. Det måste komma uppifrån. Och om den svenska strategin nu går ut på att till varje pris undvika tvång, kunde det i alla fall vara på sin plats med en rekommendation.