Vi måste vara rädda om kommungubbarna

Heja Uno, 96, som ställer upp i valet.

Det behövs fler äldre inom politiken.

Många sitter på unik kunskap.

”När min pappa kandiderade till kommunfullmäktige för Socialdemokraterna för sista gången var han 75 år.”

Det har gnölats nyligen om att kommunpolitikerna är för gamla. Bland de valbara namnen i höstens kommunalval finns 26 000 kandidater 70 år eller äldre. Av dem är ett 60-tal personer över 90 år.

Skandal? Nej, det tycker jag verkligen inte.

En forskare säger ”att ha tunga politiska uppdrag upp i 80-årsåldern är kanske inte helt perfekt”, men jag säger att det kan det visst vara.

Det beror helt på personen.

Enkelt förklarat: det är inte ålder (eller kön, ursprung, sexuell läggning) som kvalificerar eller diskvalificerat en kandidat.

Det handlar om kompetens.

”Det är svårare att klara riktigt tunga uppdrag när man kommer högt upp i åren. För 30-40 år sedan förekom inte de här gamlingarna i politiken”, hörs det vidare från Linnéuniversitetet.

 

”Gamlingar”? Det är ett ord som är olämpligt att använda i det här sammanhanget, precis som nedsättande epitet som tidigare yttrats om personer av ett visst kön, hudfärg eller sexuell läggning.

När min pappa kandiderade till kommunfullmäktige för Socialdemokraterna för sista gången var han 75 år. Då hade han varit aktiv i kommunalpolitiken i 30 år.

Han hade järnkoll på det mesta. Listan på hans kommunala uppdrag som jag fått från Marks kommun har 38 rader. Han hade två uppdrag kvar när han dog vid 80 års ålder, vice ordförande i miljönämnden och ledamot i Viskans vattenvårdsförbund.

Det speglar hans livslånga miljöengagemang.

Det berättas om honom att han, när en ny fråga kom upp, omedelbart kunde fiska fram ett relevant, tidigare dokument ur rätt pärm eller pappershög. 

Vi måste vara rädda om alla de här kommungubbarna. Jag skulle vilja ladda det ordet med ny, positiv mening.

Det är upp till partierna att rensa bort kandidater som blivit bakåtsträvande stofiler. Men det finns inget som säger att en äldre kandidat inte kan vara nytänkande. 

Och den tunga kunskap som män och kvinnor som arbetat länge med kommunpolitik besitter är superviktig för oss andra. Den är ett skydd mot populister och extremister som gärna påstår saker rakt ut i luften utan att ha koll på verklighetens komplicerade nät av fakta. 

 

I postlådan vid mitt fritidshus i Skåne får jag ett brev från en kandidat som noggrant går igenom olika frågor som berör den by vi båda bor i. Han slår mig som påläst och kunnig och har svar på sånt även jag undrar över fast jag bara bor här ibland.

Kollar ålder på denna kommunpolitiker – han är 74 år.

Jag tror att det är livsfarligt för demokratin att jaga bort äldre kandidater med ålderistiska argument. Det är värdefullt med alla som orkar ha ett tungt förtroendeuppdrag på fritiden i en alltmer komplex värld.

De äldre kommunpolitikerna som har tid och erfarenhet att hålla Sverige igång gagnar alla, även barn, unga och utsjasade livspusslande småbarnsföräldrar.



Fler äldre i kommunfullmäktige

Ålderssammansättningen i riksdagen och i landets kommunfullmäktige går åt helt olika håll. De förtroendevalda i kommunerna blir allt äldre samtidigt som riksdagsledamöterna blir yngre.

Andelen 65 år och äldre ökar bland de förtroendevalda i kommunerna, där denna åldersgrupp är överrepresenterad jämfört med befolkningen. I riksdagen är den tvärtom underrepresenterad.

De som är födda på 50- och 60-talen ägnar sig i högre grad åt kommunpolitik även efter att de har fyllt 65 år, jämfört med tidigare generationer.

(Källa: SCB)

Följ ämnen i artikeln