Vi pratar för lite om Malmös sociala innovationer

Vad krävs egentligen för att en stad ska bli känd för något? Jag undrar för att jag inte förstår. Jag undrar för att det känns som om Malmö har nått något slags maxtak för vad en stad kan eller får förknippas med. Hur annars förklarar vi det uteblivna snacket om Malmös sociala innovationsscen?

 

Vanligtvis brukar jag vända mig emot sanningar av typen “Malmö är si, Malmö är så”. Inte för att Malmö inte är si eller så, utan för att det känns som ett alldeles för ofullständigt sätt att tänka på.

 


Malmö är falafel. Malmö är MFF. Malmö är ”parkernas stad”. Malmö är ungt. Malmö är brokigt. Malmö är gaming. Malmö är internationellt. Malmö är bidragsberoende. Malmö är startupvänligt, och så vidare.

Det är ungefär såhär associationerna brukar flöda när det är tal om Malmö. Fair enough, kan jag känna. Det är förstås hopplöst reduktivt – men knappast helt ogrundat.

Samtidigt, om man tvunget måste koka ner en stads identitet till ett par endimensionella hållpunkter, skulle jag önska komplettera listan med en sak: Malmös sociala innovationsscen.

Vårt extremhöga mått av social innovation är i dagsläget bland det mest utmärkande med staden. Ändå pratar ingen om det. Hur kommer det sig?
 

I dagarna kunde man läsa om storsatsande Social Gastronomy Movement i Sydsvenskan. Detta (fantastiska!) globala nätverk har valt att öppna en ny hub för världsförbättrande matprojekt på Botildenborg i Rosengård. Det är ingen slump.

Lena Friblick, grundare av stiftelsen Botildenborg och hållbarhetsorganisationen Xenofilia, är en sådan där typisk Malmöhjälte i det tysta. 2018 utsågs hon till en av världens 50 främsta sociala innovatörer vid en kongress i Mumbai.

Jag hänger själv knappt med i alla projekt som Lena Friblick och Xenofilia tar sig för, men jag vet att hon är långt ifrån ensam om att sätta Malmö och Sverige på den internationella kartan över betydande social innovation.

 

När samverkansprojektet Social Innovation Skåne häromsistone listade exempel på 100 sociala innovationer man borde känna till från Skåne hade närmare hälften av dessa Malmökoppling. Dessa utgör bara toppen av isberget.

Nu raljerar jag, men skulle en motsvarande koncentration av verksamheter kopplade till typ kattmat eller glödlampor återfinnas någonstans i Sverige hade det varit snack om “kattmatsstaden X” eller “glödlampsstaden Y”. Mig veterligen är det ännu ingen som pratar om “medkännarstaden Malmö”.

Har folk så svårt att försonas med tanken på att solidariteten och det samhällsförbättrande också skulle kunna vara en lika naturlig del av Malmös stadsbild som, säg, antalet parker eller antalet skjutningar? (Jag gasar vidare med raljeringsbussen här, det är bara att trycka på stopp om du vill gå av.)

 

Dessvärre har mjuka värden historiskt sett alltid varit en klen tröst när de har ställts mot hårda fakta. Det är skrattretande. Jag hade älskat om vi kunde omdefiniera vad mätbarhet är, eller om vi åtminstone kunde ha en diskussion om vad som får tillskrivas betydelse här i väst.

Hade vi haft ett sätt att kvantifiera allt det goda som kommer ur stadens sociala innovationsscen tror jag nämligen att vi hade varit stolta som tuppar för längesen. Det har vi förstås all rätt att vara ändå, men ibland hade det varit skönt att kunna grunda det i något mer än bara en känsla av att det känns väldigt rätt i hjärtat, om ni förstår hur jag menar?

Följ ämnen i artikeln