Tetris är bara Candy crush med vassa hörn

Tetris är biblioteket till Candy crush tidningskiosk, skriver Malin Wollin.

Det börjar på ett hotellrum i Båstad.

Vi har tagit med oss våra barn i följa med-åldern och rest längs Sveriges ollonstreck till en av landets bästa bukter, men vinden river vårdslöst i tallarna och vi som skulle bada!

Min fjortonårige son ligger i soffan med sitt Nintendo switch och på det spelar han Tetris.

Åh Tetris! är jag säker på att jag utbrast.

Sedan berättade jag sannolikt min måttligt intressanta Tetrisanekdot som utspelar sig under min gymnasietid. En eftermiddag stannade glassbilen utanför min sorgliga lägenhet och trots att jag var sexton och hade dåligt med pengar så sprang jag ut och köpte en låda mixade strutar. Som tack för köpet fick jag en nyckelring och på den nyckelringen hängde ett litet Tetris. Fyra gånger tre centimeter och hur jag lyckades spela på de små knapparna med mina grova tummar det vet inte ni, inte jag. 

Det var jag och mitt Tetris i ett par veckor, mitt lilla Tetris i hemglassblått i korridoren mellan lektioner. Får jag prova? kunde någon fråga och jag ville fräsa att de skulle skaffa sitt eget, men jag ville också ha vänner.

Jag spelade tills batteriet dog och eftersom jag inte hade en skruvmejsel i storlek hamsternagel så blev det inget mer. Jag var tillbaka bland de levande och minns känslan när jag vaknade, vad hände?

 

Visste ni att Candy crush har laddats ner 2,7 miljarder gånger? Nära tre miljarder och ändå känner jag ingen som spelar.

För ett halvår sedan visste jag inte att jag gjorde den här distinktionen:

Tetris är biblioteket till Candy crush tidningskiosk och sedan mitt liv tagit en kubistisk vändning på ett hotellrum i Båstad intalar jag mig att Candy crush är snask och Tetris finkultur.

Genom att titta på trettio sekunder långa reklamklipp kan man tjäna in verktyg att använda för att slå ut sina motståndare, mina ansiktslösa fiender.

Att sitta med mina färgglada rader, tillfredsställelsen när jag rensar mig ner till botten blir en snuttefilt att pilla med i kvällningen. Snart drömmer jag i rader som försvinner.

Men jag vinner aldrig.

Jag kommer på andraplats ett hundratal gånger. Och börjar om. Och börjar om.

Efter ett par veckor kommer konspirationsmisstankarna: Det är inte meningen att man ska kunna vinna, jag spelar mot en dator, jag har inte en chans. Jag sitter fast i helvetet.

 

Jag säger inget till familjen om hur mycket tid jag lägger ner på mitt missbruk men låter dem veta att jag inte ger mig förrän jag har vunnit en gång och när jag har gjort det så ska jag radera appen och aldrig se tillbaka.

Jag varken vill eller vågar tänka på hur många timmar jag lagt ner men fredagen den tjugofemte november är allt över.

Plötsligt står det Victory! på skärmen.

Och nu vet jag att vinstruset har fyra stadier.

  1. Chock
  2. Försiktig glädje
  3. Stor glädje
  4. Jag har slösat bort mitt liv på nonsens

Tetris är bara Candy crush med vassa hörn.

Och just nu känns allting så tomt.

 

Följ ämnen i artikeln