Mejla

Jonatan Unge

Det sorgliga med att bli gammal

Publicerad:
Uppdaterad:
En äldre kvinna på en kyrkogård. Arkivbild.
Foto: Gorm Kallestad / TT
En äldre kvinna på en kyrkogård. Arkivbild.

I Disneys klassiker ”Djungelboken” blir en redan sorgsen Mowgli skojad med av ett gäng gamar.

Gråtande går han därifrån, dock förföljd av gamgänget som fått dåligt samvete.

”Varför är du ledsen?”, frågar de. ”Jag är ensam”, svarar Mowgli och då
frågar en av gamarna: ”Har du ingen mamma eller pappa?”.

Nu sägs den repliken på dialekt vilket enligt Principen om repliker på dialekt automatiskt gör den kul men frågan är ju allvarlig då det inte finns något sorgligare än att vara föräldralös.

Från ”Barnen från Frostmofjället”, ”Kulla Gulla”, till ”Mio min Mio” och ”Rasmus på luffen” så är det så himla sorgliga just att barnen mist sina föräldrar.

Visst, de är ofta jävligt fattiga också, men framför allt är de utan kärlek och trygghet.

Och just att ens föräldrar skulle dö var i alla fall min stora rädsla som barn.

Nu gör jag ett litet sidospår, dock relaterat, för att sen på slutet av krönikan återkomma till det här om att bli föräldralös.

Jag har varit ung men är det inte länge och det har fått mig att tänka på hur det är att bli äldre. Det finns absolut positiva sidor av den processen men vi vet ju alla att det negativa väger över.

Man blir tröttare, skavankerna blir fler och fler och dessutom kroniska. Livet blir långtråkigt, då man redan upplevt så mycket av det. Till och med filmer och böcker slutar ge en något då man redan i första kapitlet eller i öppningsscenen förstår vartåt det barkar eftersom man sett eller läst exakt samma historia 100 gånger tidigare.

Man blir hiskeligt ful. Det är faktiskt helt sjukt hur ful man blir.

Jag tittar ibland på riktigt gamla människor och fasas över att jag kommer att förvandlas till ett sådant skrynkligt och fläckigt monster. Helt oigenkännlig från mitt tidigare jag. Mitt yngre jag kräks redan när det ser i spegeln hur jag ser ut nu. Den kommer ju svimma varje gång den får se mitt 80-åriga jag.

Särskilt hemskt är det ju då jag utgår ifrån att jag ändå kommer känna mig som jag fast i en gorgons kropp. Samma jag som alltid funnits fast nu komplett oknullbar och trots att jag ler vänligt får jag barn att börja gråta.

Andra tråkiga saker är ju att alla man känner dör, världen slutar betyda något för en och man inför den. Och sen som grädde på moset så dör man själv. Det där vet man ju men det var inte för så länge sedan som en ny sorg med åldrandet slog mig.

Jag träffade på en granne till min mor, vars barn jag gått på dagis med. Vi hälsade och jag frågade som man brukar hur står det till.

”Så där”, svarade hon, ”min mor dog för någon timme sedan”.

Sen ursäktade hon sig och gick in men jag hann se hur oerhört ledsen hon var.

Nu är det ju inte samma sak att bli föräldralös när man är vuxen som när man är barn men nog måste det likväl vara en stor sorg. Inte bara för att man som generation nu står näst på tur utan för att man faktiskt mist sin förälder. Och min grannes sorg fick mig att inse att båda mina föräldrar är föräldralösa.

Min poäng är nog att det talas sällan om hur det är att mista en förälder när man är gammal.

Som barn så dör det en mormor eller en farfar och man tänker inte på att det var en mor och en far. Eller så görs det, men jag har bara inte lagt märke till det på grund av att jag är så självcentrerad.

Jag tycker bara att grannen borde haft rätt att slänga sig i min famn och kräva tröst, och att jag självklart skulle gett den, för vem skulle inte ge tröst till en föräldralös?

Och till alla fläckiga och rynkiga monster där ute vill jag bara säga att nu när jag ser er så tänker jag inte bara: fy satan! Utan också: där går en som varken har en mamma eller pappa!

Av: Jonatan Unge

Publicerad:

LÄS VIDARE