Liberalerna gör allting fel
Begår långsamt harakiri med de interna striderna
Det är plågsamt att bevittna.
Liberalerna håller på att begå harakiri mitt framför våra ögon.
Liberalerna har länge varit ett parti i kris. Partiet, riksdagens näst minsta, tog sig in i riksdagen tack vare stödröster från moderata väljare i riksdagsvalet 2018. Utan dem är det osäkert om Liberalerna fortfarande hade varit ett riksdagsparti.
Men läget har inte förbättrats, tvärtom. Trots partiledarbytet till Nyamko Sabuni i juni året efter valet och idoga, men ganska misslyckade, försök att komma in i debatten ligger partiet stadigt parkerat under 4-procentsspärren.
Men i stället för att göra det bästa möjliga av situationen, bli relevant för väljarna, ägnar sig framstående partimedlemmar åt det som måste betraktas som en långdragen, offentlig harakiri. Eller möjligen avancerad självspäkning.
Det började mullra rejält när den framgångsrike kommunpolitikern Torkild Strandberg, som även suttit i riksdagen och leder partiets stora Skånedistrikt, uppmanade Nyamko Sabuni att bryta Januariavtalet mellan regeringen, Centern och det egna partiet. Han ogillar samarbetet med Löfvens sossar.
Riksdagsveteranen Allan Widman, en tung röst, instämde i Strandbergs kritik. Offentligt och ordentligt.
Och nu har ont blivit än värre. Ett 40-tal partimedlemmar, ledde av Mårten Hemström, gruppledare i Sala, kräver i ett öppet brev att partiet redan nu deklarerar ska jobba för en borgerlig regering efter nästa val och hoppar av Januariavtalet.
I all enkelhet vill jag påpeka att det som står på spel är Liberalernas trovärdighet. Partiet lovade i förra valet att de skulle jobba för att M-ledaren Ulf Kristersson blev statsminister. Men de lovade också att minimera inflytandet för Sverigedemokraterna.
När det visade sig omöjligt att uppfylla båda löftena valde de, med bred majoritet, att hålla SD-löftet. Kristersson fick klara sig själv. Centern kom till samma slutsats.
Liberalerna är illa ute. Nyamko Sabuni är den partiledare som svenska folket har lägst förtroende för, avsevärt lägre än för exempelvis Jimmie Åkesson (SD).
Den enda frågan som väljarna tyckte Liberalerna var bra på, skolan, har de helt spelat bort. De finns inte ens med i tre i topp av partier som väljarna tycker har bra politik på det området
Till det ska läggas ett starkt sviktande väljarstöd. Av de 26 mätningar av väljarförtroendet som Aftonbladet/Demoskop gjort sedan förra valet har stödet för Liberalerna legat under den avgörande 4-procentsspärren vid 19 tillfällen. Det senaste var i mars i år.
I det läget har ett parti inte, vare sig det är Liberalerna eller något annat, råd att ägna sig åt interna strider. Det är det sämsta tänkbara. Det är att göra allting fel.
I stället måste det ägna sig åt att bli relevant för väljarna, helt enkelt ha en betydelse. Men vilken betydelse har Liberalerna i dag? Inget. Och det minskar för varje dag av interna strider i – särskilt som det handlar om en en fråga som partiet redan tagit ställning till.
Det vi bevittnar är en långdragen, offentlig harakiri. Det är plågsamt att stå och titta på.
Fotnot: I förra valet röstade 5,5 procent på Liberalerna.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällefrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.