Ekobrottsmyndigheten agerar bedrövligt

Advokater ska skrämmas till att banta sina notor med påståenden om att de varit försumliga.

Detta något udda råd ger Ekobrottsmyndigheten till åklagare i en promemoria.

Advokater och deras höga notor för försvar av terrorister, skattesmitare och knarkkungar är en journalistisk disciplin som redaktörer är svaga för. Rubrikerna om hala jurister i fina kostymer som efter att ha fått mördaren frikänd susar i väg i Porschen med fickorna fulla av pengar är svåra att motstå.

Ett annat sätt att se på saken är att anslaget för rättsliga bidrag i den senaste budgeten ligger på drygt två miljarder och att rättsväsendet i sin helhet får över 48 miljarder.

Priset vi betalar för att staten respekterar grundläggande mänskliga rättigheter och betalar för försvar vid anklagelser om brott är med andra ord relativt sett hyfsat lågt.

Nu har emellertid Ekobrottsmyndigheten tagit ett initiativ till att få ner kostnaderna. Detta i en skrivelse innehållande fiffiga råd till åklagare.

Ekomål blir inte sällan stora. Den misstänkta brottsligheten är komplicerad, tidskrävande samarbete med andra länder är vanligt förekommande, utredare och åklagare försvinner in i en labyrint av konton och överföringar och bolag i skatteparadis och när de väl hittat ut och åtal väcks sitter nämndemännen och sover och pengatrixaren frias.

Inte nog med det. Försvaret ställer till med besvär. I skrivelsen klagas det på att advokater lämnar in bevis sent och vållar elände. Nu är det i och för sig ett oskick som även åklagare ägnar sig åt, men det har uppenbarligen strängt taget ingenting med saken att göra.

Än värre är det enligt författaren av promemorian då den misstänktes inställning till åtalet ramlar in sent. Jaså, du nekar? Kunde du inte ha sagt det från början?

Visserligen har en misstänkt enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna rätt till att inte svara på frågor om huruvida han eller hon erkänner eller nekar, men det tycks inte bekomma Ekobrottsmyndigheten.

För att få bukt med oskicket föreslås att åklagare ska ”påstå försumlighet vid utövandet av försvarsuppdraget, vilket kan medföra avdrag på ersättning från staten (och dessutom ersättningsskyldighet under vissa förutsättningar).”

Det finns, anser myndigheten, vinster att hämta genom att åklagarna oftare tar till detta knep. Själva ”stämpeln” som försumlig är inte rolig för en advokat. Det är ”ett effektivt sätt för åklagaren att angripa en försvarare som inte utför sin processföring korrekt”.

Nu går inte skrivelsen så långt som till att påstå att advokater alltid försöker sabotera målen när de kommer dragandes med nya omständigheter.

I ”vissa fall kan man ha full förståelse för invändningar eller bevisning kommer in sent i processen”.

Men det är ändå irriterande, då krånglandet inverkar ”menligt på lagföringen” och det är ”angeläget att kunna motverka icke önskvärda processuella hanteringar från försvarare”.

Smaka på orden. Till och med då myndigheten anser att det är rimligt att advokaten är sen handlar det om ”icke önskvärda” tilltag. Med ett sådant synsätt är rättssäkerheten på väg till fängelse utan att passera gå.

Nog finns det advokater som försöker salta räkningarna. Men de har åklagares och domares ögon på sig och jag vågar hävda att det problemet är litet.

Och visst, det finns anledning att se över kostnaden för rättsliga biträden. Inte minst med tanke på att anslaget för dessa har fördubblats sedan millennieskiftet.

Det hänger i och för sig intimt samman med att poliserna blivit fler. Och fler poliser leder till fler mål i domstolarna. Dessutom har många ärenden blivit mer omfattande och mer komplexa. Men så länge besparingar inte naggar rättssäkerheten i kanten har jag inget att invända.

Ekobrottsmyndighetens promemoria är dock ingenting annat än bedrövlig.