Hundraåringen har svaret på it-samhällets helvete

Jag lever i världens modernaste land. Det betyder att jag inte längre har telefon kopplad till ett kopparnät på landet. En dag slutade den fungera efter att ha gett ifrån halvkvävda ringsignaler, en döende epoks sista rosslingar.

Vi ska använda mobiltelefon i stället.

Men täckningen är så usel att det är svårt. Min fru brukar springa omkring i trädgården sökande stråk av signaler. Ibland fungerar det på verandan till friggeboden och ibland till höger om myrstacken upp i skogen.

Pias hundraårige far har rått henne att ställa aluminiumstegen mot eken och kliva upp på den när hon telefonerar. Metallstegen kan då tjäna som mast. Säger hundraåringen.

Vårt lantställe ligger ett par mil från Eskilstuna och har sämre mobiltäckning än den kenyanska landsbygden. 

När kopparnätet är borta och mobiltäckningen kommer och går som lynniga signaler från en annan galax kan man ringa samtal över internet, så kallade wi-fi-samtal. Det förutsätter emellertid att nätet fungerar.

 

Under ett par veckor i sommar la jag sammanlagt minst en dag på att sitta i telefonkö till Tele2. Mitt wi-fi hade upphört att fungera. Jag gjorde upprepade felsökningar, omstarter och återställningar. Dött. Telefonkö: en timme, en och en halv.

Gör om felsökning och återställning med en serviceperson som instruerar i min tvekande telefon.

Han utlovar analys – den ska ta tre arbetsdagar – och om felet inte är åtgärdat då ska Tele2:s samarbetspartner kontakta mig.

Efter tre dagar sitter jag åter i telefonkö. Får efter långt om länge svar på vem samarbetspartnern är. IP Only. Ringer dem. De svarar att jag ska tala med Tele2.

Nya telefonköer. Jag begär att få tala med en chef. En chef ska ringa mig inom en till två dagar. Ingen chef ringer.

Telefonkö. En handläggare säger att felsökning pågår gällande mitt wi-fi. Vad är det för felsökning som pågår under en veckas tid? Handläggaren kan inte svara, bara teknikerna vet. Jag ber honom att fråga teknikerna och ringa mig och berätta. Han lovar att göra det. Han ringer inte.

 

Efter en vecka talar jag med en handläggare som säger att de tycks ha skrivit fel i något protokoll och att de ska göra en felsökning som tar tre dagar, därefter kopplas samarbetspartner in.

Jag skriker i telefonen att de inte kan börja om med sina meningslösheter.

Vi har våra rutiner, säger handläggaren.

Så fortsätter det. Tills jag efter tolv dagar får ett sms att felet är åtgärdat. Och nätet fungerar!

Vad var det som tog nästan två veckor? Jag vet inte. Men efter ytterligare några dagar ringer en person som jag förmodar är den chef som skulle ha ringt för länge sedan. Han läser ur något slags dagboksblad och meningen tycks vara att jag ska upprepa vad jag redan sagt flera gånger till diverse handläggare.

Jag föreslår att han ska sätta sig in i ärendet och återkomma när han har gjort det.

Han har ännu inte ringt.

Jag har för övrigt haft ett liknande helvete med Bahnhof som levererade en icke fungerande router till mitt hem i Stockholm och min samlade väntan i telefon ska jag bespara er.

 

Jag lever i världens modernaste land. Det är ett land där det anses i sin ordning att undersåtarna ska ägna sin vakna tid i väntan på svar.

I vilken annan bransch skulle det vara acceptabelt? Man sitter i telefonkö ett par timmar till en vitvaruförsäljare, får svar av en person i Riga som säger att man ska dra ut diskmaskinen och trycka på en knapp på baksidan. Fungerar det inte? Vi återkommer efter en veckas analys.

Bara i IT-branschen är sådan behandling av kunden acceptabel, överallt annars vore den skandal och välförtjänt ruin för den arroganta leverantören.

Jag lever i världens modernaste land. Det är ett spegelland av motsägelser. Nätet är blixtsnabbt; att ringa nätbolaget innebär timmar av väntan. Vi tror på individen; man behandlas som en hund. En maskinröst säger att mitt samtal är viktigt; när jag kommer fram får jag veta att bolaget har sina östtyskt inspirerade rutiner som inte kan frångås.

Jag lever i valfrihetens samhälle. Det betyder att jag kan välja mellan olika företag som alla har lika oförskämda kötider.

Jag lever i historiens friaste samhälle. Och är slav under maktfullkomliga digitala furstar.

 

Följ ämnen i artikeln