På Tiktok räknar tjejerna upp vad de äter på en dag

Moa Alfredsson: Linjen mellan ätstörning och hälsa är så tunn

”Vår dödligaste psykiska sjukdom drabbar inte bara unga tjejer utan också vuxna män. Ingen går säker”.

I dokumentärserien ”Ätstört” SVT Play får vi följa fem personers olika erfarenheter av ätstörningar. Serien visar att de oftast inte alls syns på utsidan. Den där bilden vi har av en 15-årig mager anorektisk tjej är inte sjukdomens enda ansikte. I serien får vi lära oss att majoriteten av alla som lider av ätstörningar inte är underviktiga. Och vår dödligaste psykiska sjukdom drabbar inte bara unga tjejer utan också vuxna män. Ingen går säker. 

Men trots att ätstörningar har ökat med 40 procent de senaste tio åren är vi fortfarande många som inte drabbas.

 

Jag är till exempel inte ätstörd. Visst, jag kanske fick ångest som 12-åring när jag inte orkade gå på mitt inplanerade Friskis & Svettis-pass. Gråtbryt i hallen. Ville inte träna. Men tyckte att min 12-åriga kropp borde. Och visst, jag kanske vinklar ut benet på bild så att det bildas en triangel av luft mellan låren – stora ben är farligt antar jag att mitt undermedvetna tänker. Men lite kroppshat här och där hör ju till. 

De flesta runt omkring mig har inte heller några problem med mat och träning.

Deras ledord är hälsa.

Själv äter jag en ”matig” sallad. Hoppar pastan ”för man blir ju så tungt mätt av den.”

 

I omklädningsrummet på gymmet hör jag hur en personlig tränare säger till tjejen jag känner igen från gymnasiet, hon som pluggar till lärare nu, att om hon är hungrig på kvällen kan hon lägga till 50 g extra havregryn.

Och sen är det hon som pratar i tre timmar efter lunchen om hur jobbigt mätt hon är. Små konstanta suckar av ångest var femte minut.

Och småbarnsfarsan som springer uppför bergstoppar och lajvar elitidrottare på fritiden. Han som tränar fem gånger i veckan och bara äter ris och kyckling varje dag.

Själv äter jag en ”matig” sallad. Hoppar pastan ”för man blir ju så tungt mätt av den.”

Men vi är inte ätstörda. Vi är de som har en normal relation till mat och träning idag.

Vårt beteende är måttstocken för friskhet. Det är som vi de sjuka i serien ska sträva efter att bli. 

 

I ”Ätstört” berättar Cynthia Bulik, professor som forskar i ätstörningar, att det verkar finnas biologiska orsaker till att vissa drabbas av ätstörningar. Gener spelar roll. Jag tänker på det där man brukar säga om att man kan ärva trauman. Att man kan bära en mormors smärtsamma erfarenheter utan att själv ha upplevt dem. Kanske är det samma sak med dieterna, vikthetsen och kroppsfixeringen? Måltidsersättande drycker har kanske satt sig så djupt i föregående generationer att vi inte kan skaka av oss den artificiella smaken av jordgubbe. 

 

Vi tycker att vi är mer medvetna idag. Vi skakar på huvudet åt ord som bantning. Men i sociala medier blir det väldigt tydligt att det ätstörda beteendet går i arv. The Wall Street Journal gjorde nyligen ett test där de skapade fejkade Tiktok-konton. De sa att de var 13-åriga tjejer. På ett par månader hade appen visat över trettiotusen videos i kategorin ”bränn fett på magen snabbt” och ”detoxa dig ner i vikt.” Själv vet jag inte hur många så kallade ”What I eat in a day”-videos jag sett online. Där visar influencers upp vad de äter till frukost, lunch och middag. ”Vad jag äter på en dag som modell” är också en populär variant på videon. Samtidigt matas vi också med budskap som vaggar in oss i en falsk trygghet. Wellness-profiler som säger något i stil med att ibland är det self care att äta bullen – och ibland är det self care att INTE äta bullen. Sen står du där med förlamande beslutsångest och undrar: Är det den här typen av beslut jag ska lägga energi på för att kunna tycka om mig själv? 

 

Våra förväntningar på vad det är att ha en normal syn på mat och träning i dag är orimligt låga. Att det ligger en viss mån av ångest i hälsa har vi accepterat som normalläget. Linjen mellan hälsa och ätstörning är så tunn att den knappt syns.