Ungas verklighet – som en lågintensiv mardröm

Kanske är det för att jag plötsligt tillhör gruppen fyrtioplus, kanske för att jag nyligen ynglat av mig. Jag kommer hur som helst allt oftare på mig själv med att drömma om att vara riktigt ung igen. Tänk att få leva om åren efter gymnasiet. Att vara 19 och ha precis allting framför sig. Resorna, studierna, romanserna. Euforin. Evigheten!

En titt i dagböckerna visar förstås att också den här åldern bjöd på sin beskärda del av vedermödor och tristess. Men grundackordet var i dur och millenniet var ungt. Krigen och kriserna utspelades någon annanstans.

Så klev jag också ut i vuxenlivet under en period som andades framtidshopp och entusiasm. Europa var öppet efter murens fall, millenniebuggen hade uteblivit och EU-inträdet gjorde att man kunde ta jobb på vilken sylta som helst, från London till Thessaloniki. Jag minns den här tiden som en lång ihållande fest. En ny skön värld hade öppnat sig. Frågan är vad som finns kvar av den?

 

Knappt tio år senare lamslogs stora delar av världen av en ekonomisk kris. Sydeuropeiska ungdomar fick flytta hem till föräldrarna igen. De svenska gick ut på en arbetsmarknad med osäkra jobb och en omöjlig bostadssituation. De har blivit trettio nu och ska man tro generationsromanerna på temat äter de antidepressiva läkemedel, bor i andra hand och står på ringlistor i olika vikariepooler. De dejtar alltmer desillusionerat på Tinder, som en gång var en app för den som vill träffa någon, men som alltmer tycks ha blivit ett forum för den som vill träffa flera samtidigt och inte lova något.

Men mest ömmar jag ändå för dagens tjugoåringar. Generation Z, enligt Wikipedia människor födda mellan mitten på 1990-talet och fram till ungefär 2010, har fått skjuta upp livet gång på gång under covid-åren. Och trots alla larm om landets ensamma äldre äldre, mådde de unga sämst av alla under pandemin. När de sista restriktionerna lyfts och den försenade festen skulle börja invaderade Vladimir Putin, den gamle partypoopern, grannlandet Ukraina i ett krig som vi inte sett slutet av. Som en följd av det: Kärnvapenhot. Inflation. Elbrist. En stundande lågkonjunktur av historiska mått.

Dagens unga har slutat både ligga och festa om man ska tro flera attitydundersökningar. De som studerar har inte råd att köpa kurslitteratur längre, om man ska tro Dagens Nyheter. Det här är en åldersgrupp som fortfarande i stor utsträckning upplever sig kunna påverka sitt eget liv – antagligen ett utslag av den hyperindividualistiska livshållning som Gen Z växt upp med – men för första gången på många år har deras känsla av att kunna påverka samhället minskat. Samtidigt känner de i allt högre utsträckning att samhället är på väg åt fel håll.

 

Den postpandemiska verkligheten har blivit en sorts lågintensiv mardröm för en generation vars resa mot medelåldern förmodligen kommer att utspelas mot ett rätt eländigt internationellt tillstånd. För skulle vi lyckas desarmera atombomben (eller i alla fall lära oss att älska den), avväpna Putin och få se det ekonomiska läget stabiliseras kommer i alla fall inte klimatkrisen att gå någonstans. Den är pålitlig på det viset att den kommer att fortsätta ge oss mer och mer problem inom fler och fler områden, så till den grad att de som föds nu antagligen kommer att leva hela sina liv i ett sorts koldioxidutsläppens våld.

Frågan låter ödesmättad och överdriven, men den måste ställas: Var min generation den sista bekymmersfria av alla?

 

Följ ämnen i artikeln