Högerns hörnpelare är att skapa ett så ojämlikt samhälle som möjligt

Nu är de jäklarna ute efter att sänka min skatt igen. Det har med åren blivit allt svårare att bedriva negativ skatteplanering, eftersom det finns en bred politisk enighet om hur angeläget det är att öka inkomstklyftorna i Sverige.

Klyftan mellan de allra rikaste och den övriga delen av befolkningen växer snabbare i Sverige än i alla andra jämförbara länder.
Skattesänkningar för de rikaste var ett av de grundläggande kraven i den så kallade Januariöverenskommelsen mellan C, L och S. För att Stefan Löfven skulle få behålla regeringsmakten måste han lova att föra borgerlig skattepolitik. Exempelvis att avskaffa den så kallade värnskatten.

Värnskatten innebar att de som tjänar över 61 000 kronor i månaden skulle få ett skattetillägg på 5 procent, en skatt som så att säga inte drabbade någon fattig.

Det finns gott om borgerliga debattörer som för all del hävdar att det där lilla skattetillägget snarare hade symbolisk än effektiv betydelse. Kanske det. Men då framstår de borgerliga politikernas ursinne desto tydligare. Det handlar om ideologi. Socialdemokraterna vill minska klassklyftorna, de borgerliga vill tvärtom.

Det råder ingen tvekan om vilken sida som varit mest framgångsrik i just den politiska striden. 1980 var den svenska jämlikheten som störst. Men där vände det. Sen dess har det gått stadigt utför och för närvarande växer alltså klassklyftorna snabbare i Sverige än i alla andra OECD-länder. Den tekniskt viktigaste förklaringen till denna marsch mot höger är att kapitalinkomsterna ökat och blivit alltmer ojämlikt fördelade.

När alliansregeringen år 2007 avskaffade fastighetsbeskattningen, blott och bart för att infria ett populistiskt vallöfte, så började naturligtvis priserna på småhus och bostadsrätter stiga mot skyn. Åt dem som då hade skulle vara givet. Skam till sägandes tjänade jag och min fru en miljon om året de följande tolv åren enbart på att bo. Och det var vi sannerligen inte ensamma om. Vi var kanske 100 000 av de redan mest gynnade som kunde bo sig rikare.

Denna envetna politiska vilja att öka klasskillnaderna och särskilt gynna 1 procent av medborgarna tar sig många egendomliga uttryck, en del inför öppen ridå.

Betrakta exempelvis den årliga skryttävlingen mellan våra deckarförfattare om vem som tjänar mest, är översatt till flest språk och säljer störst upplagor. Är det inte ett nytt kontrakt värt 100 miljoner så är det – dock ett extremfall – en dylik författare som säger sig tjäna en miljon om dagen.

Men när kvällstidningarnas årliga redovisningar av kända författares inkomster anländer så ter sig dessa författares skattade inkomster som skrattretande låga.

Det beror på att författarbolagen omvandlar högre beskattade löneinkomster till lägre beskattade kapitalinkomster, utdelning i bolaget alltså. Då blir skatten 20 procent. Fullt lagligt, men politiskt obegripligt.

Det här skatteläckaget skulle kunna täppas till med några penndrag. Att jag råkade välja just kommersiella succéförfattare som illustration beror bara på min goda utsikt över just det lilla området, samma verklighet gäller kanske uppemot 100 000 fåmannabolag i allehanda andra branscher.

Med några penndrag skulle man också kunna återinföra fastighetsbeskattningen. Teoretiskt till och med återinföra arvs- och gåvoskatt. Det sägs dock vara alltför lätt för de rikaste att smita utomlands från sådan beskattning. Men fastigheterna står ju där de står.

Rent tekniskt vore det alltså inte så svårt att få hejd på de växande klassklyftorna.

Men den politiska viljan saknas.

Och då kommer vi till ett av politikens mysterier. Ungefär hälften av svenskarna röstar på högerpartierna.

För högern är det en ideologisk hörnpelare att skapa ett så ojämlikt samhälle som möjligt. Högern har ett noga genomtänkt ideologiskt program för den saken. Vilket är fullt tillåtet.

Men den stora gåtan är ju varför 50 procent av befolkningen röstar på en politik avsedd att särskilt gynna 1 procent av befolkningen.

För den knappa femtedel som röstar på SD kan man kanske förstå det som en uppoffring, att kampen mot invandrare är så viktig att den överskuggar allt annat. Och då får man ta det där med den skattepolitik som särskilt gynnar 1 procent av svenskarna.

Varibland det knappast finns särskilt många sverigedemokrater. Utom i partiledningen, förstås.

Men hur tänker den ännu större andel av befolkningen som röstar på de demokratiska högerpartierna?

Det är omöjligt att förstå.


För övrigt anser jag att …

… de vinskribenter i tidningarna, bland allt talrikare vinskribenter, som rekommenderar så kallat bubbel till kräftorna borde bötfällas och avskedas.

… det i och för sig var väntat att Expressen redan dag ett och med hjälp av den notoriske “terroristexperten” Ranstorp kunde avgöra skuldfrågan och avkunna dom i den senaste och något mystiska, och högst eventuella, terrorhändelsen i Östersund. Men varför avstod man från namn och bild? Kanske en ny policy efter att chefredaktör Mattsson sparkades.