Elin Lindqvist

Vår egna slöja är svårast att lyfta

KOLUMNISTER

Jag vaknar av att solen går upp över skärgårdsöarna. Det är alldeles vindstilla och havet ligger spegelblankt runt stugan. Himmel blir vatten och havet blir moln, kobbarna speglas i dyningarna. Dagen är för vacker för att sovas bort, så vacker att det gör ont.

Min vän från Frankrike har precis kommit tillbaka till Europa från Egypten där hon arbetar som arkeolog. Över frukosten talar vi om den växande fundamentalismen i Kairo. Många egyptier har vänt sig till religionen i brist på en betryggande politisk ledning. Precis som i USA och i Irak.

Är det inte underligt hur lika människor över hela världen reagerar?

De flesta irakiska kvinnor studerade och arbetade före kriget, nu har de fått lämna sina jobb och många bär idag en burka de gärna hade sluppit.

Bushs push för demokrati har lett till ökat kvinnoförtryck. Hans propagandabilder med burka-klädda kvinnor som behövde räddas från de egna barbariska männen med skägg och turban har lett till helt olika reaktioner.

En kvinna på Long Island utanför New York hade fått för sig att det bara var en tidsfråga innan alla amerikanskor skulle tvingas bära "slöja" om inte Bush vann kriget mot terrorismen. Hon trodde på fullt allvar att miljoner kvinnor skulle vandra omkring i burka på Manhattan om inte Irak bombades.

Under kolonialtiden bar muslimska kvinnor slöjan i protest mot den vita kristna makten, och nu har många kvinnor i Kairo börjat bära någon form av huvudsjal i protest mot de amerikanska och europeiska krigen i Mellanöstern. Andra kvinnor bär sjalar av modeskäl, vissa för att skydda sig mot solen och en del för att slippa männens blickar.

Självklart är det också många som beslöjar sig av strikt religiösa skäl, både självvalda och påtvingade. Men reagerar vi på denna utveckling för att kvinnans vackra ögon bakom burka-gallret blivit en symbol för det vi inte förstår, det som är "annorlunda"? Ser vi slöjan som ett hot för att den påminner oss om allt det vi själva döljer?

Den egyptiske mannen skulle i västerländska ögon kunna ses som lika förtryckt som kvinnan. Han får heller inte välja vem han vill gifta sig med, han tvingas leva under hård uppsikt av staten och självmordsbombare är ett lika sant hot mot honom som mot alla andra.

Hur definierar vi förtryck? Ofrihet, tvång och bojor? Tyranni och despoti? Att en människa har makt över en annan och oresonligt bestämmer över henne eller honom?

Det är kanske omöjligt att avgöra vad en medmänniska upplever som förtryck.

Under det algeriska befrielsekriget bar vissa kvinnor en heltäckande vit slöja för att kunna dölja vapen och ammunition. I dagens Kairo bär vissa prostituerade genomskinliga burkor genom vilka en string-trosa kan skymtas i gatubelysningens sken.

Det finns med andra ord många anledningar till att använda en "slöja". Hur många slöjor bär inte vi här i Sverige; osynliga höljen som vi skyddar oss bakom. Och det är den egna slöjan som är svårast att lyfta därför att det alltid är

lättare att ha synpunkter på hur andra lever.

Kaffet är uppdrucket och solen har gått upp. Det är dags att basta och tvätta håret i Östersjön. För oss är samtalet över och skärgården lockar med sitt lugn. Men för miljoner människor i Mellanöstern är den dagliga kampen ett faktum. Där handlar det inte om intellektuella diskussioner utan om liv och död.

Ändå är det i vattnet lika kallt som vid soluppgången i öknen.

"Hon trodde att alla

amerikanska kvinnor

skulle

tvingas bära burka

Elin Lindqvist

Publisert:

Aftonbladet

/

Kolumnister

/

Elin Lindqvist

ÄMNEN I ARTIKELN

Elin Lindqvist