Den grå armén rycker ut och hämtar barn på förskolan

”Med ökad livslängd har det uppstått ett förhållande mellan mor- och farföräldrar och deras barnbarn som är något nytt i den svenska samtidshistorien”, skriver Britta Svensson.

Jag önskar att ni kunde läsa min mejlkorg.

I så fall skulle ni vilja att pensionärerna tog över Sverige.

Maken till kloka människor finns inte.

Det gäller förstås inte alla. En veteran inom hemtjänsten skriver till mig med exempel på en del äldres ”nedvärderande och kränkande” beteende.

Så det finns absolut en del som behöver skärpa sig. 

Men för egen del får jag varje vecka se en underbar sida av svenska folket.

Det senaste halvåret har jag framför allt fastnat för det folk skrivit till mig om tre ämnen: döden, klimatet och familjen.

Jag önskar att det fanns en digital anslagstavla där dessa mejl rullade fram. För det finns så mycket kunskap och klokskap som jag inte ser någon annanstans i offentligheten.

Men ett mejl till en journalist skickas för det mesta i förtroende. Jag frågar först om jag får citera någon, för det vill jag ofta. Det har bara hänt en gång att en arg man sagt nej.

 

När jag skrev om döden förra veckan kunde jag ana en del oro bland yngre i omgivningen. Men de äldre läsarna älskade ämnet. Det är något de tänker på, talar om med jämnåriga, och har många idéer kring.

Så här skrev en kvinna om en kväll hon kallade ”fantastisk”:

”Tre tanter, 60-65 år, en flaska vin och varsin blankett av typ Vita arkivet och tre framtidsfullmakter”. Hon beskriver hur de under skratt och tårar diskuterade vilken kyrkogård de ville ligga på, kremering eller inte, vilken musik till begravningen, hur kistan skulle se ut och så vidare.

Vilken grej, döträff i stället för tjejträff! Kanske kommer jag att våga själv snart.

När jag skrev om klimatet för ett tag sen kom mejl från Kerstin, uppväxt på 50-talet: ”Mina erfarenheter av att inte konsumera och äga massor av prylar har gjort att jag i decennier levt enligt vad miljöexperter i dag anser är rätt”.

En kvinna uppvuxen i norra Finland skrev: ”Klipper itu tuber för att kunna använda allt. Lagar mat i eftervärme. Använder kompost som jordförbättringsmedel. Kläder och skor använder jag så länge det går, i bästa fall återvinning, Jag plockar upp skräp när jag är ute, får mycket motion, behöver inte gå till gymmet. Plockar bär och frukt som jag konserverar, släcker ljuset när jag lämnar rummet. Matsvinn har jag nästan aldrig”.

 

Äldres sätt att leva är framtiden. Men så lite alla dessa kloka syns i samhällsdebatten.

En del syns desto mer på gator och torg. Ni har säkert sett dem fara omkring på eftermiddagen.

Den grå armén rycker ut klockan tre och hämtar barn på förskolan. Med ökad livslängd har det uppstått ett förhållande mellan mor- och farföräldrar och deras barnbarn som är något nytt i den svenska samtidshistorien.

Jo, jag vet att inte alla har barn. Ja, jag vet att ni utan barnbarn också finns. Jag läser det ni mejlar om med lika stort intresse.

Men många skriver till mig om sin kärlek till barn och barnbarn, och det är en berättelse som hörs för sällan i det offentliga samtalet i Sverige.

 


Det faktum att vi i Sverige inte värdesätter äldre människors kompetens och förmågor måste ändras, sa forskaren Bi Puranen, 71, i ett fint ”Vinter i P1”-program som finns på SR Play.
Hon talade om forskning som visar att Sverige är näst sämst i världen när det gäller social positionering och politisk representation för dem som är 70+. Bara Estland ligger sämre till.
Puranen är generalsekreterare för World Values Survey, som visar att den egna familjen är viktigare än allt annat, oavsett var i världen man vuxit upp och vilka omständigheter man lever under.