Mejla

Robert Aschberg

Vår robot har inga känslor men vänder upp aktern förföriskt

Publicerad:
Uppdaterad:
Robert Aschberg: ”Vår robot har förstås inga känslor, och hunden har han inte visat sig road av tanken på en herdestund med den, även om den vänder upp aktern förföriskt innan den kryper baklänges in i laddstationen.”
Foto: ROBERT ASCHBERG
Robert Aschberg: ”Vår robot har förstås inga känslor, och hunden har han inte visat sig road av tanken på en herdestund med den, även om den vänder upp aktern förföriskt innan den kryper baklänges in i laddstationen.”

För en tid sedan ärvde vi en robotgräsklippare.

Jag har alltid betraktat sådana med ett visst förakt, och placerat dem i ungefär samma kategori som golf, rosévin och kortbyxor, det vill säga inget för riktiga grabbar.

Robotgräsklippare vittnar ju om att innehavaren besitter en märklig kombination av lättja och pedanteri. De är onödiga prylar som går sönder och beviset för att allting strävar efter sin egen undergång.

Men nu kastar jag in handduken.

 

Efter en del mödor med begränsningskabel och guidekabel - den senare installerade vi med motorsåg - rullar nu den ärvda robotgräsklipparen på gräsmattan. Och, ta mig fan, det fungerar.

Det hela ser plötsligt välskött ut.

Hunden är förbannad och vrålskäller och attackerar den ibland svartsjukt, särskilt när den piper. Han har lyckats stoppa den flera gånger genom att slå med framtassarna på stoppknappen. Vi räknar dock med att han ska vänja sig.

En av Sveriges mest kända direktörer, tidigare ansvarig för en av de större tillverkarna av robotgräsklippare, berättade en gång i förtroende att de varit tvungna att ändra designen på den första modellen sedan det visat sig att den hade en oemotståndlig erotisk dragningskraft på hundar. Jyckarna envisades följdriktigt med att tokjucka mot chassit, vilket kunde orsaka tråkig stämning i barnfamiljer och hos andra känsliga konsumenter.

“Mamma, varför gör vovven sådär konstigt?” Ni fattar.

 

Vår robot har förstås inga känslor, och hunden har inte visat sig road av tanken på en herdestund med den, även om den vänder upp aktern förföriskt innan den kryper baklänges in i laddstationen.

Den styrs av någon slags kretskort. När den kör ner i en grop så stannar den, piper lite och slår av strömmen från batteriet. Maskinellt dum, alltså. Klarar sig inte en sekund i en oväntad situation. Den vill ha underlaget slätt, skyr större pinnar och andra hinder som inte hör hemma på en gräsmatta i folkhemmet.

Ändå väcker den känslor. I våra disneyfierade sinnen framstår den som ett litet djur när den knallar omkring till synes helt planlöst, men ändå envist och på något sätt målmedvetet med rakbladsvassa knivar i jakt på de grässtrån som stuckit upp över den tillåtna höjden. Ja, den är animaliserad, om uttrycket tillåts, och hade faktiskt ett smeknamn redan innan den kom i vår ägo: “Moroten”.

Numera går vi alltså oroligt och kollar att “Moroten” inte kört fast eller hamnat i andra besvärligheter. Och även om jag i allmänhet föredrar större, bullrigare och mindre plastiga maskiner har jag kommit på mig själv med att stå länge och se den arbeta.

Antecknat i Roslagen, högsommaren 2020.


Man bör hålla en robotgräsklippare avstängd på natten, eftersom den kan skada igelkottar och andra smådjur som trycker mot marken vid fara. Dessutom kan begränsningskabeln fungera som åskledare och slår blixten ned så dör klipparen definitivt.

Nästa generations robotgräsklippare väntas fungera utan begränsningskabel. De kommer att styras via referensmaster i trädgården, med eller utan en kombination av satellitmottagning. Med tanke på alltings förgänglighet har jag dock sparat en gammal handjagad cylindergräsklippare.

Av: Robert Aschberg

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN