Greta Thunberg är rösten för en hel generation

Greta Thunberg.

Hur vågar ni? frågade en vredgad Greta Thunberg på FN-mötet i måndags, i ett tal som redan blivit ett av 2010-talets mest uppmärksammade.

Med ett ”ni” som riktar sig till hela vuxenvärlden talar hon för en mullrande ungdomsrörelse som växer i snabb takt jorden runt. Kanske står vi inför den största generationsskilsmässan sedan 1960-talet.

Medier världen över för en desperat kamp för att säkra läsare och tittare också i nästa generation. Det tar sig lite olika uttryck. Man värvar Youtube-stjärnor till sina webb-tv-program, låter influencers skriva kolumn i tidningen och rapporterar om Pewdipies öden och äventyr. Det låter kanske raljant, men det är inte alls min mening. Att förstå nästa generations intressen är livsviktigt för att medierna inte ska förlora sin relevans.

Ibland blir tonträffen exakt. Plötsligt producerar norsk public service en tv-serie som bockar av alla tonårens stormvindar och elaka törnen på ett sätt som träffar rakt i den sjuttonåriga själen i Skandinavien, Italien, USA och Kina samtidigt. Ofta är det betydligt svårare att hitta rätt.

Uppladdningen inför förra fredagens rekordstrejk var i princip obefintlig i svenska medier. Visst pratades det om det stundande klimatmötet i New York, men på torsdagen var det lite som skvallrade om att en av historiens största protestaktioner skulle äga rum dagen därpå.

 

Dagens tonåringar behöver uppenbarligen inte Aktuellt eller Aftonbladet för att informera sig – en viktig lärdom för alla medier som över huvud taget vill överleva de kommande åren – de organiserar sin kamp på andra sätt. Klimatkidsen är panikslagna, stridbara och uppfinningsrika. Det är de som för mänsklighetens stora ödesfråga framåt och sätter press på makthavarna. Att vi ens hamnat där är genant förstås, men nu är det som det är. De unga klimataktivisterna litar inte längre på vuxenvärlden, och vem kan förebrå dem för det?

 

Trots att skolstrejkerna uppmärksammats en hel del det senaste året är det tydligt att vare sig medierna eller politikerna har förstått kraften i den unga generationens globala vrede.

Rapporterna från tonårsfronten har gällt skenande psykisk ohälsa och stressen kring kroppsideal och sociala medier. Att den så kallade curling-generationen över huvud taget skulle kunna uppbåda ett samhällsengagemang har aldrig ens undersökts. Vi har på något sätt utgått från att deras värld börjar och slutar med dem själva.

Greta Thunbergs osannolika resa har porträtterats som just detta; en individuell metamorfos från ensamhet och depression till en status som profet med miljontals apostlar. Det är inget fel i den analysen. Men det Greta gjort, till skillnad från andra samtidsikoner eller, för all del, religiösa ledare, är att hon blivit ett språkrör för en frustration som redan höll på att koka över. Rösten för en hel generation som vägrar köpa vuxenetablissemangets ordsallad, eftersom de vet att de kommer att tvingas betala för koldioxidkonsekvenserna.

68:orna ställde hela den gamla rådande världsordningen på ända på sin tid. Det brukar sägas att de aldrig riktigt försonades med sin föräldrageneration, att det mentala avståndet helt enkelt var för långt.

I dag är det skolstrejk igen, efter den kanske mest klimatintensiva veckan i modern tid, och inget tyder på att stridsviljan försvagats. Väldigt mycket måste lagas väldigt fort för att sprickan mellan de unga och oss andra inte ska växa sig avgrundsdjup.

Följ ämnen i artikeln