Enda svaret mot religiös fanatism som någonsin kan fungera

Samuel Paty hade gjort vad man kan begära av en högstadielärare som kryssar mellan föräldraintressen och känsliga tonårssjälar: Han berättade på förhand att han, under en lektion om yttrandefrihet, skulle visa Charlie Hebdos berömda karikatyrer av profeten Mohammed, och att de elever som kände sig obekväma med det hade rätt att frånvara utan konsekvenser.

Samuel Paty.

Och även om fransmännen numer är rätt luttrade inför attentat med förment religiös bakgrund var det bestialiska mordet på den 47-årige läraren i helgen något annat.

Terrorismen har flyttat in på den franska skolgården. Efter attentatet befinner sig Frankrike vid ett nytt sorts vägskäl. Hur skyddar man sig mot islamistiska attacker på de fria institutionerna? Hur ser man till att skolan är en plats där politiska och religiösa föreställningar får utmanas samtidigt som det är ett tryggt rum? Är det möjligt? Är det ens önskvärt?

Traditionen att karikera makten – både den politiska, ekonomiska och religiösa – går tillbaka till den franska revolutionen. Utöver att utgöra en grundbult inom ramarna för yttrandefriheten är det en fransk nationalsport i egen rätt. Enklare uttryckt: Frankrike hade inte varit Frankrike om inte smått förnedrande, ofta kränkande och extremt vulgära teckningar av kända människor stod att finna i varje tidning värd namnet. Att Charlie Hebdo tagit detta längst – och betalat det högsta priset – är känt sedan länge, men det hindrar inte att stora dagstidningar som Le Monde och Le Figaro publicerar teckningar som kliver långt över gränsen för vad vi skulle kalla anständigt. Föreställ er en serieruta i Dagens Nyheter som avbildar Sveriges statsminister påverkad av droger medan han penetrerar en kvinna bakifrån. (Föreställ er förresten DN publicera något med intentionen att chocka.)

Charlie Hebdo har fått betala det högsta priset för den franska yttrandefriheten.

Det blir debatt med jämna mellanrum också i Frankrike, eftersom någon alltid tar illa upp. Det är det som är poängen. Ändå kan knappt någon fransman föreställa sig en vardag utan karikatyrer till höger och vänster. Därför är mordet på Samuel Paty inte bara en attack på det fria ordet, det är faktiskt också en attack på det specifikt franska. Vilket fransmännen självklart tycker är ungefär lika allvarligt.

Och av någon anledning tycks det obligatoriskt att ungefär här kasta in en brasklapp om det självklara att en förkrossande majoritet av Frankrikes muslimer fördömer dådet. Samtidigt upplever många troende fransmän Charlie Hebdos teckningar som svårt provocerande, med de eviga karikatyrerna av pedofila kardinaler, judar med stora näsor och kvinnor i slöja med en bomb under armen. Och vi är tillbaka vid ett av yttrandefrihetens moraliska dilemman: Måste man riskera att kränka och såra troende människor bara för att man får? Det är en komplex fråga. Det eviga svaret är förstås nej. Det aktuella svaret i Frankrike är nog ja. För efter lördagens attack är det inte längre bara en potentiell provokation att visa nidbilder av profeten Mohammed. Det är en solidaritetshandling med Samuel Paty, som tusentals lärare ägnat sig åt på sociala medier de senaste dagarna. Många med rädsla för konsekvenserna.

Samtidigt har Frankrikes regioner gemensamt beslutat att ge ut en obligatorisk lärobok med karikatyrens historia i franska gymnasieskolor. Det är ett utmärkt sätt att skydda enskilda lärare och göra yttrandefrihetsläran allmän och okränkbar. En sorts massvaccination mot barbariet. Det enda svaret mot terrorism och religiös fanatism som någonsin kan fungera.