Hembesök kanske det enda som biter på partyknarkarna

”Inse att din tusenlapp för en påse kokain är en förutsättning för den organiserade brottsligheten”, skriver Kicki Sehlstedt. OBS! Bilden är arrangerad.

Jag har ett tv-tips till alla partyknarkare.

Ni som kanske handlar ekologiskt, kör elbil, eller skänker pengar till Rädda barnen? Se dokumentärserien ”I skuggan av El Chapo.”

Inse att din tusenlapp för en påse kokain är en förutsättning för den organiserade brottsligheten.

Att ditt halvtimmesrus i praktiken är medhjälp till mord.

I delstaten Sinaloa i norra Mexiko går Solodad och gräver i marken med en spade. Hon letar efter resterna av sin son.

Solodad är en av mammorna i Las Rastreadoras, ”de som söker” och består av kvinnor som letar efter sina försvunna anhöriga. I Mexiko har 85 000 personer försvunnit i knarkkriget – många ungdomar.

På en gata ligger en man skjuten, hans hatt sitter fortfarande på huvudet. Han hette Javier Valdez och var en mexikansk grävande journalist som prisats för sin modiga rapportering om knarkkartellerna. För det fick han plikta med sitt liv.

I en lägenhet i Filipstad gråter en mamma. Hennes femtonårige son Ahmed sköts till döds en kväll. Ärendet är nedlagt i brist på bevis.

På SVT play släpptes i fredags en dokumentärserie av journalisten Tigran Feiler som följt kokainets väg från kokaodlingarna i Colombia, via ett fraktfartyg med stenkol till Uddevalla hamn och vidare till pistolpojkarna i Sveriges utsatta områden innan det landar i en påse med 0,8 gram, på väg till en fest.

 

Det är lätt att bli desillusionerad när man hör Yorgen, den tolvåriga sonen som plockar kokablad på familjens odling och drömmer om att bli läkare. Det ger mer pengar än att odla majs eller andra grödor och försörjer 200 000 familjer i Colombia.

Samtidigt står tvåbarnspappan Pierre på Stureplan och berättar att han köpt knark för 10-15 000 kronor i månaden. Utsatta barn i Colombia kändes lika långt bort från hemmet i Täby som gängkonflikter i de utsatta förorterna.

”Jag brydde mig bara om mig själv”, säger Pierre.

Och jag tänker att det är väl så det är. Det är alltid så mycket lättare att skjuta över ansvaret på någon annan, oavsett om det gäller klimatkrisen, städningen hemma eller den organiserade brottsligheten.

Flera polisutredningar på senare tid visar att många köpare är vanliga Svenssons med bostad och jobb.

 

Under två månader i våras kunde Göteborgspolisen följa fyra kokainlangare i 20-årsåldern. Via deras säljlurar identifierade de 745 misstänkta köpare. 82 procent var män och medelåldern var 35 år. Mer än var tredje hade barn under 18 år.

Bara tre procent bodde i utsatta områden, var femte i välbärgade områden, och 36 procent i Göteborgs city.

Majoriteten, 77 procent, var tidigare ostraffade.

Om dessa liksom Pierre i Täby struntar i att de göder den organiserade brottsligheten vars konflikter i dag kräver lika många liv som krig, har Göteborgspolisen en måhända effektivare väg.

De är i full färd med att knacka på dörren hemma hos de identifierade kokainköparna. Och i de fall det finns barn i familjen görs en orosanmälan till socialtjänsten.

Bryr man sig bara om sig själv, är det kanske det enda som biter.

Knack, knack.

 

Följ ämnen i artikeln