Mejla

Åsa Linderborg

Älta gärna er egen skam, men blanda inte in mig

Robin Diangelo, aktuell med boken ”Vit skörhet”.
Robin Diangelo, aktuell med boken ”Vit skörhet”.

KOLUMNISTER

Jag är rasist. Det kommer jag alltid vara. I alla fall om jag ska tro den amerikanska mångfaldskonsulenten Robin Diangelo, aktuell med boken ”Vit skörhet”. Jag är nämligen född med vit hud. Det spelar ingen roll att jag försöker behandla alla människor lika – mina vithetsprivilegier gör mig blind för vem jag egentligen är.
”Jag utger mig för att veta något om någon annan bara för att den personen är vit”, skriver Diangelo. Samma generalisering, som andra aldrig får göra, uttrycker hon i en stor intervju i Dagens Nyheter (1 feb).

 

Diangelo påstår att vit överhöghet aldrig nånsin erkänns, och när hon påpekar för en vit att hen tänker och beter sig rasistiskt, returneras alltid en palett av mentala defekter: ”sårade känslor, starka egon, oroliga sinnen och frustrerade kroppar”. Reni Eddo-Lodge, en annan auktoritet på området, beskriver samma sak i storsäljaren ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras”; de vithudades ögon blir blanka av uttråkning eller indignation.

Enligt Eddo-Lodge är vita privilegier som mest uppenbara i intima förhållanden, vänskaper och familjer. Hon vet alltså hur det står till i miljontals relationer världen över, och drar slutsatsen att ”rasblandning” komplicerar – ett rasblandat barn kan aldrig vara en lösning på rasismen. (Ras är ett självklart begrepp i de här böckerna, ord som jag trodde att historien en gång för alla hade straffat ut.)
Rätten att älska vem man vill, som blev lagligt i Sydstaterna först 1965, är med andra ord en milstolpe bara på pappret, men inget att sträva efter i praktiken. I så fall borde rasblandade arbetsplatser och bostadsområden vara lika värdelösa, men det är inte så vithetsanalytikerna tänker.

 

Teorin om vithet är bekväm eftersom den är cirkulär. Oavsett om jag erkänner eller förnekar rasisten i mig får den rätt. Teorin anses så färdigtänkt att man inte behöver ställa några frågor till den. Om man ändå dristar sig till att göra det stämplas man som en del av problemet: Håll med eller håll käft!
Vithetsteoretikernas främsta budskap är att rasismen frodas även bland de så kallat goda människorna. Vem har påstått något annat? Jag har en massa fördomar. Vissa trivs jag med, andra försöker jag motarbeta. Jag vet att min grisfärgade hud är en norm och att mitt svenskklingande namn än så länge gett mig fördelar. Jag vet också att det är jobbigt för människor av färg att berätta hur det är att inte vara vit, så de avstår helst för att inte ställa till besvär.
Kort sagt: Jag vet att hudfärg gills.

 

Men jag går ändå inte med på att någon tar sig privilegiet att påstå sig veta vad jag tänker och känner. Robin Diangelo, som själv är vit, får gärna älta sin skam över att hon en gång ”skämtade” om en svart kollegas hår, men blanda inte in mig i den sorgebearbetningen. Jag vägrar ta ansvar för hur andra människor med samma hudfärg som jag beter sig.
Den som ifrågasätter rasismen ”straffas socialt”, skriver Diangelo. De flesta skulle nog hävda motsatsen. De progressiva är värst, understryker hon, eftersom de inbillar sig att de är renons på rasistiska föreställningar.

 

Teorin om vithet får allt större spridning. Inte minst genom Dagens Nyheter. Jag har därför ett förslag om en artikelserie som skulle kunna vara rätt klargörande, rent av befriande: Kan inte ni öppet berätta om er egen rasism? Vad känner ni vita som arbetar på DN när ni sitter runt samma bord som en ickevit jobbarkompis? Vad händer i er när ni ser en rom? En slav, en ryss, en kines? Berätta! Och hur har ni tänkt behandla alla era mentala baklås? Eller menar ni att det här bara gäller alla andra?

 

Av: 

Åsa Linderborg

Publisert:

LÄS VIDARE

Nu får vita sluta bli så kränkta

ÄMNEN I ARTIKELN

Rasism

Dagens Nyheter