Helvetet börjar om för kvinnorna – men jag är lika fri som vanligt
Britney har äntligen fått sin frihet tillbaka, i Kabul har kvinnorna återigen förlorat sin.
Det händer roliga och älskvärda saker lite överallt och samtidigt faller människor ner från ett plan som de klamrat sig fast vid i desperation.
Den vidriga världen och den underbara världen och hur vi förhåller oss till den.
Jag behöver köpa en ny kolsyremaskin, jag vill ha den vi hade innan, den där märkesgrejen från Aarke.
Men ska jag verkligen köpa en lyxig vattenapparat när det finns människor som faller från flygplan, när det finns människor som saknar vatten, när jag kanske borde tågluffa till Grekland och kasta vattnet på dem istället. Och klimatet sen då, borde jag konsumera alls? Men att köpa hem mineralvatten i flaskor har jättestor miljöpåverkan. Jamen måste jag ha bubblor, kan jag inte bara dricka vanligt kranvatten och nöja mig med det? Ska jag bo i ett av världens tryggaste länder, ha gratis sjukvård och skollunch till mina barn och ändå sitta och kräva krispig väta?
Ska jag förresten köpa den där sandfärgade i limited edition eller är det lite löjligt? Eller lite snyggt?
Människor faller från flygplan, kvinnor gömmer sig, nu ska helvetet börja om igen.
Först läste jag att talibanerna hade tagit över Kabul, sen drömde jag om en svartvit dag där en vrålande flygande tanker for över himlavalvet, sen kom smällarna, sen kom svarta tjocka röken.
Jag sprang in i ett hus och försökte hitta ett tryggt rum, det sista jag tänkte medan röken fyllde lungorna var, det är nu det händer, det är nu vi dör.
Men jag vaknade lika fri och demokratisk som jag somnade. Nytvättade lakan hade vi också.
I ett av morgonmejlen står det:
”Är ni nöjda nu vänsterdräggel när USA lämnat Afghanistan och talibanerna tar över?”
Jag är kvinna, att känna skuld är allt jag gör, men jag är nästan säker på att talibanerna inte är mitt fel.
Hur rädd är man om det mindre hemska alternativet är att borra in fingrarna i ett militärplan och sedan falla flera hundra meter?
Att välja det. De kan ju inte ha trott att det skulle gå. Det vill säga: man är så rädd att man inte tänker.
Som de där mammorna som Joachim berättade om, de som kastade sina barn mot båtar i hamnen när tyska armen retirerade. De visste att röda armén skulle komma, de visste vad som väntade dem som blev kvar.
Jag tänker på rädslan, paniken.
Hela jorden brinner förresten upp, det sa de i förra veckan och fick det att låta som en nyhet.
Och när jorden har brunnit upp så står en vit men sotig talibanflagga kvar och vajar slakt.
Men Britney är alla fall fri.