Elin Lindqvist

I Sverige kan jag känna mig trygg

KOLUMNISTER

Härom kvällen var jag var ute och gick längs vattnet med en god vän. Det var alldeles vindstilla, vattnet kluckade mot bryggorna, en djupblå himmel mörknade sakta på sant sensommarvis. I luften luktade det svagt av hav och tång. Människor såg avslappnade ut och det var varmt i luften.

Jag gick och tänkte på hur otroligt vackert Sverige är. Under sköna sommarkvällar är det lätt att vaggas in i den mycket tillfredställande känslan av att få besöka en idyll. Även på vintern brukar jag fyllas av ett enormt lugn när jag anländer till Sverige.

Det börjar redan under nedstigningen mot Arlanda. Det är något med sjöarna och skogarna man ser utanför fönstret och de röda trähusen som brer ut sig kring landningsbanan. Och så Arlanda med de långa, tomma korridorerna och de tysta ankomsthallarna.

På bussen in mot Stockholm får jag fortsätta att njuta av tystnaden. Där finns det rikligt med plats, människor respekterar varandras utrymme, ingen stirrar på en eller rycker tag i ens saker. Ingen försöker heller sälja något eller ens röra vid en. Indiens fattigdom kunde inte kännas mer avlägsen. Till och med chauffören kör försiktigt; jag kan sluta ögonen och känna mig alldeles trygg.

Men bakom ögonlocken finns alla de andra bilderna kvar. Bilder från andra delar av världen. Bilder man själv har tagit, de som tidningar och tv levererat till en, och andra som man själv konstruerat. Bilder av smärta och sorg.

Det börjar sticka i hela kroppen och en tyngd sprider sig långsamt ut i armar och ben. Varför har jag ett land som Sverige att komma tillbaka till? Varför har just jag turen att kunna välja var jag vill bo?

Känslan av trygghet omvandlar sig snart till skuldkänslor. Men skuld över att man har det för bra och tacksamhet över allt man får uppleva ligger väldigt nära varandra. Det måste därför gå att förvandla den ena känslan till den andra. Det gäller att inse att det är väldigt speciellt att få vara här i Sverige och sedan kunna slappna av.

När jag arbetade i ett fattigt slumområde i New Delhi för två år sedan fick jag lära mig vad tacksamhet betydde. Det svåra är att ta med sig den känslan hem till Europa och återfinna samma ro här. På något konstigt sätt är det lättare för mig att supa in glädje i slummen än det är att göra det här. Varför? Det ligger helt klart i en själv.

I Indien är det mycket av allting hela tiden. En dag såg jag en kvinna föda barn rakt på marken inne i ett skjul av pappkartonger, för att bara någon minut senare stöta emot en bår på vilken en yngre man låg död under ett guldfärgat skynke. Vid varje stoppljus kom en skara tiggande gatubarn fram till min autorickshaw. Men varje dag mötte jag också människor som levde i större komfort än de flesta européer gör.

Det jag insåg när jag promenerade med min vän längs vattnet härom kvällen var att alla känslor finns alltid runt omkring en, var man än befinner sig i världen. Om man kan ta åt sig av andra människors lidande måste man också lära sig att ta emot skönhet. Skuldkänslor sprider ingen lycka, men det gör förmågan att kunna njuta.

Här i Sverige känns det som om ett ögonblick varar längre än i andra länder. På sommaren skymmer det sakta. Vinterns snö ligger kvar långt in på våren. Det är nog det som ligger bakom både den trygghet och det vemod jag känner när jag är i Sverige. Sommarnatten ger oss tid att tänka och då väller känslorna fram.

Elin Lindqvist

Publisert:

Aftonbladet

/

Kolumnister

/

Elin Lindqvist

ÄMNEN I ARTIKELN

Elin Lindqvist