Det är något nytt i luften i Paris

Frankrikes president Emmanuel Macron.

Det är årets första natt när det är så varmt att det inte går att sova i Paris om man saknar en fläkt. Det kommer ett gäng sådana nätter varje sommar, men i år sker det redan i juni, precis som förra året. Den klaustrofobiska bastukänslan sitter fortfarande kvar som ett minne i kroppen, dagen då Paris nådde rekordnoteringen 42.6 grader och en ort i mitten av landet klockade in på 46 – den högsta temperatur som någonsin uppmätts i landet.

Det senaste halvåret är det varmaste sedan mätningarna började i landet, men det är först på sommaren som man verkligen märker av det.

 

Frankrike är, precis som resten av Europa, på jakt efter ett sätt att leva med coronakrisen och den ekonomiska recessionen samtidigt. Intressekonflikten är väl känd vid det här laget: Att produktion och konsumtion står stilla har varit goda nyheter för klimatet och brutala nyheter för ekonomin.

Den franska regeringen har noga betonat att vägen ur krisen måste vara ekologiskt hållbar. Air France garanterades stödpaket på villkor att bolaget drar ner på sina inrikesflyg och slopar dem helt på kortare sträckor där tåget finns som alternativ. I veckan tog president Emmanuel Macron emot medborgarinitiativet Convention citoyenne pour le climat, en sorts klimatmedborgarsamling, och lovade att respektera deras slutsatser i möjligaste mån. Rörelsen har under flera månader slipat på sina förslag och argument inför mötet med Macron, den har destillerats till 150 individer ur olika samhällsklasser från alla delar av landet, för att ge en så bra och representativ bild som är möjligt av fransmännens klimatprioriteringar.

Här finns förslag om bättre isolering av hus för att minska energiförbrukning, en klimatskatt för storföretag och en sorts utsläppsmärkning på alla varor för att konsumenter själva ska kunna välja koldioxidsnåla alternativ. Initiativtagarna till rörelsen har varit tydliga på förhand: Om regeringen inte lyssnar kommer de gå ut på gatorna igen och vända sig emot makten.

Flygbolaget Air France garanterades stödpaket på villkor att bolaget drar ner på sina inrikesflyg och slopar dem helt på kortare sträckor där tåget finns som alternativ.

 

Coronapandemin har blivit ett lackmuspapper för regeringar med påstådda klimatambitioner. Hur generösa orkar vi vara mot framtida generationer när samtiden härjas av fattigdom, arbetslöshet och ekonomisk misär? Hur snabbt kan en grön omställning gå i ett land där hundratusentals invånare nyligen gick ut på gatorna för att protestera mot höjd bensinskatt?

Macron är en mästare på att hålla dramatiska och ödesmättade tal om brådskan i klimatfrågan för att sedan inte göra särskilt mycket åt den. Men den senaste tiden har han fått en rad påminnelser om fransmännens nya prioriteringar. I kommunalvalens andra omgång i söndags fick det franska miljöpartiet och dess allierade makten i en majoritet av landets storstäder. Paris borgmästare Anne Hidalgo, som gjort sig känd för att bygga flera mil nya cykelvägar om året i staden (och töja på stadens budget rejält, enligt kritikerna), blev återvald med stor marginal. De kommande sex åren ska nästan tre fjärdedelar av stadens nuvarande parkeringsplatser bort för att främja andra transportsätt. Det kan låta som en utopi i ett land med nästan en halv miljon människor anställda inom bilindustrin och där det eviga tutandet och förolämpandet av medtrafikanter är en självklar del av stadsbilden. Men saker kan alltså förändras också i det ofta chauvinistiska och förändringsovilliga Frankrike.

 

Det franska meteorologiska institutet förutspår en het och torr sommar och har redan varnat för torka på flera håll i landet. Klimatförändringarna har börjat märkas av på riktigt i Frankrike. Det är något nytt i luften.