Skandal om rätten pressade åklagaren att ta bort yrkande i ”Snippa-målet”

Åklagaren kände sig pressad av hovrätten att ta bort ett viktigt yrkande i "snippa-målet".

Om påtryckningar utövades är det fullständigt skandalöst.

Som de flesta vid det här laget sannolikt känner till friade hovrätten en man som i första instans dömdes till tre års fängelse för två våldtäkter mot en liten flicka.

Åklagaren ansågs i och för sig ha bevisat att mannens finger var inne i tioåringens snippa, men då barnet inte hade förklarat vad hon menade med den benämningen på sitt könsorgan plockades ordbok fram och osäkerhet uppstod och mannen friades.

Den egendomliga domen har utlöst en lika stor som begriplig vrede, inte minst i sociala medier.

Parallellt med upprördheten har det bland lagkloka uppstått en juridisk diskussion om såväl åklagarens som hovrättens agerande.

 

En skola gör gällande att rättens ordförande under förhandlingen borde ha rätat ut frågetecken och ställt frågor om vad som avsågs med snippa i stället för att i domen överraska såväl åklagaren som resten av nationen med det vedermödiga arbetet att bringa klarhet i ”den betydelse ordet får anses ha i allmänt språkbruk”.

En annan falang påpekar att någon domare borde ha harklat sig och försynt frågat om det inte vore på sin plats med det alternativa yrkandet sexuellt övergrepp mot barn, ett brott som är något mildare än våldtäkt, men som också leder till fängelse.

Det kallas på juristsvenska materiell processledning och är ett finlir av det slaget som i slutändan kan få stor betydelse.

En tredje infallsvinkel är att åklagaren borde ha satt på sig såväl hängslen som svångrem och säkrat upp med alternativyrkanden och på så sätt tvingat rätten att ta ställning till de olika brott som ryms inom påståendet om vad som har hänt.

Alla dessa linjer innehåller rimliga poänger.

Seniora åklagare berättar att det var enklare förr, då räckte det ofta med ett yrkande. Ett inte ovanligt exempel är åtal för försök till mord som slutar med att domstolen nöjer sig med grov misshandel.

Men praxis från Europadomstolen har ändrat spelreglerna. En åtalad ska ha möjlighet att försvara sig under rättegången mot anklagelser och inte behöva överraskas av dömas för någonting som inte ens har nämnts under förhandlingen.

Det är en god utveckling, om någon frågar mig. Men det är också en utveckling som ställer nya krav. Olika möjliga utgångar ska täckas under förhandlingen.

I fredags meddelade Hovrätten för västra Sverige om domen mot den 50-åriga mannen.

 

Bilden kompliceras dock av att åklagaren i målet, Eva-Lotta Swahn, berättar att det fanns ett alternativt yrkande om sexuellt ofredande, men att det efter diskussion med hovrätten togs bort.

Swahn sa i en radiointervju i går att hon kände sig pressad av domstolen att stryka det alternativet.

Att en människa känner sig utsatt för påtryckning är nu inte nödvändigtvis samma sak som att hon har blivit det, men om domstolen har gjort någonting åt det hållet är det hårresande.

Det är oerhört om rätten först har agerat för att bli av med ett yrkande som med all sannolikt hade lett till fällande dom - mannen är ju överbevisad om att ha vidrört flickans kön - och sedan friat helt.

Swahn har varit åklagare i 18 år och dessförinnan domare och har haft en hel del med sexbrott mot barn att göra. Hon är ingen nybörjare.

Hon säger till mig att rättens ordförande frågade henne om det inte var ”väl magstarkt” att ha detta alternativyrkande.

Lite senare fick hon frågan om hon vidhåller det sexuella ofredandet.

I det läget fann Swahn det bäst att stryka alternativet. Så gör åklagare stundom. Man behöver ingen meteorolog för att veta åt vilket håll det blåser.

Blev hon, rent objektivt, pressad? Svaret ligger i betraktarens öga.

Att åklagaren inte hade sexuellt övergrepp mot barn som alternativ berodde på att det för henne var självklart att en penetration skett.

Och då är det våldtäkt.

Ofredandet fanns med i händelse av att rätten inte ansåg det vara bevisat att mannens hand varit inne i underbyxorna, säger Swahn.

 

Avslutningsvis:

Alldeles enkelt att reda ut det här juridiska haveriet är det inte.

Möjligen borde Swahn ha agerat annorlunda. Men ordet snippa har förekommit i hundratals domar utan att vålla problem.

Det vore hursomhelst utmärkt om Högsta domstolen tar upp eländet.

Att så sker är inte sannolikt, men den här domen är väldigt svag. Den är inte bra för flickan. Den är inte bra för tilltron till rättsväsendet.

Och om barn framöver inte bara förväntas ha ingående anatomiska kunskaper utan även gör bäst i att vara vandrande ordböcker, kommer polis och åklagare onekligen få vissa problem.