Lägg ner snacket om att det arbetas för lite i Sverige
Här jobbar folk så in i helvete
Minns ni 1990-talet, när det blev en sanning att ”folk jobbar för lite”? Sverige beskrevs vara befolkat av bortskämda lathögar. Man – näringslivet och dess taltrattar – jämförde oss med asiaterna: Dom kan jobba dom! Och inte klagar dom heller!
Så där låter det fortfarande. Det är det här påståendet som fått motivera försämringarna i socialförsäkringarna, nedskärningarna i välfärden och bemanningstappet inom en rad yrken.
Sanningen är en annan: Här jobbar folk så in i helvete.
Jag har under några veckor i vinter rest runt i Sverige tillsammans med mina kollegor Oisín Cantwell och Magnus Wennman. Vi hade Ted Ströms låt Vintersaga som karta, och den visade oss vägen fram till helt vanliga människor:
Sari, som kör långtradare ”mellan Kiruna och fjärran”, börjar klockan 5 på morgnarna. Hon kan själv inte svara på hur många ton varor som hon lastar på en månad. Hamid jobbar 14 timmar i sträck på ett äldreboende i Härnösand. Sergeij, som är byggnadsarbetare från Lettland, arbetar sju dar i veckan. Och så vidare.
Alla vi träffade var extremt yrkesstolta, för de vet vad de kan, och alla älskade sina arbeten.
Men nästan ingen ville berätta vad de tjänar.
I Sverige anser vi att lönen är en privatsak. Det är en av förklaringarna till varför ojämlikheten aldrig blir en het fråga. Den ledarskribent som skulle bemöda sig att ta reda på vad en långtradarchaffis, ett vårdbiträde eller en byggjobbare tjänar, skulle förmodligen flämta av förvåning och sedan vråla att det måste vara något fel på siffrorna.
Det här pekar rätt in i det som förmodligen är den vanligaste orsaken till att man inte pratar om sin inkomst: man skäms över att ens arbete inte skattas högre, man är rädd att andra ska förväxla den låga lönen med ens värde som människa.
Det inte bara arbetarklassen som sliter. Medelklassen jobbar också, mer än någonsin, eftersom den kan ta med sig jobbet hem. Under pandemin har arbete och bostad flutit ihop till en enda röra.
I kön för att få betala sina matvaror checkar man av mejlen och hittar en ny arbetsuppgift.
Efter middagen loggar man in och blir sittande. Det man inte hinner med i veckan ”betar man av” på helgen, ständigt stressad över att jobbet skulle kunna göras ännu bättre.
Cheferna känner samma sak. De ska rapportera uppåt, hålla budget, hålla dem ovanför på gott humör. De ska hålla sig kvar, med en livsstil som de har vant sig vid och som de skulle skämmas över att inte längre ha råd med.
Alla sliter på, för alla vet att hur bra man än är, så anses man vara utbytbar. Så ser arbetsmarknaden ut nu: alla sitter löst. Och det spelar ingen roll hur hög arbetsmoral man än visar, man måste dessutom vara totalt lojal med hela verksamheten. Maten tystar mun.
Nästa gång de påstår att ”det jobbas för lite i Sverige”, önskar jag att alla reste sig upp i en och samma stund och sa: Lägg ner det där jävla snacket.