Tack chefen, för det Aftonbladet du skapade
Publicerad 2022-07-04
Den som sett Gösta Ekmans och Tage Danielssons klassiska sketch förstår hur stort ögonblicket var.
På Operaterrassens scen, inför hundratals euforiska, segerrusiga aftonbladare, ställde chefredaktören Thorbjörn Larsson frågan: vilken kvällstidning önskas?
Gösta Ekman velade lite – och valde sedan Aftonbladet.
Jag tror det var Thorbjörns lyckligaste kväll.
Det var den 17 oktober 1996 och Aftonbladet hade gått om Expressen. En resa, en strid och ett äventyr, som för Thorbjörn Larssons del börjat som redigerare på tidningen 1969, nådde sin höjdpunkt.
I åratal hade redaktionen och gänget ute på Globen slagits för att gå om ärkefienden Expressen och nu hade vi lyckats. Vi skrev mediehistoria. Det var en episk fest, alla skrattade och grät om vartannat, känslorna svallade och chefredaktör Thorbjörn Larsson spelade luftgitarr med styrelseordförande Birger Magnus och fackordföranden Susanne Wixe. Han hade nått sitt mål och Aftonbladet började sin nya resa som Nordens största mediehus. En position som vi byggt än starkare under åren med nyhetssajt, video, poddar, Sportbladet… Men det var med Thorbjörns obändiga kraft det började.
På den här tiden, på 90-talet, var jag nattchef på tidningen. Thorbjörn hade över ett decennium tidigare tagit greppet om ett Aftonbladet som var rätt illa ute, misskött av ägare och rörigt med stormöten, en redaktion utan styrning.
Han tog makten och skapade en driven nyhetsredaktion, journalistiken breddades med fördjupningar och agendasättande artikelserier. När Amelia Adamo kom till tidningen 1984 förändrades featurejournalistiken på Aftonbladet från en ängslig foträtt journalistik till glädje, kärlek och glamour i vardagen. Bilagornas gyllene era inleddes. Thorbjörn drev på för service till läsarna med konsumentjournalistik, tv-tablåer och tips för privatekonomin. Tillsammans med vd Gunnar Strömblad svetsades journalistik, affär och marknad samman till ett vinnande recept.
Thorbjörn Larsson gjorde Aftonbladet till en effektiv och proffsig organisation. Han hade starka chefer omkring sig men lyfte också fram många yngre och gav oss chansen att växa. Det som skulle komma att kallas ”Jyckens gäng” efter tidningens lite busiga tecknade symbol skulle sedermera basa över hela Mediesverige: vi var samtidigt chefredaktörer på Expressen, DN, SvD, Metro och såklart Aftonbladet och aftonbladet.se.
Thorbjörn Larsson hade en vision, ett enormt driv och energi som mellan varven var skrämmande. Han hade humör, både jag och andra har blivit utskällda för rubriker och löpsedlar som var dåliga. Han hade – nästan alltid – helt rätt, en tidningsman med enorm känsla för journalistiken och tidningens uttryck och tonalitet. Men han var lika generös med beröm, i postfacket låg små lappar, nedknattrade på skrivmaskin med dagens recension: ”bra att du lyfte fram…, rätt val med… Men tänk i framtiden på att …”
Vi gick i Thorbjörns skola, vi lärde oss tidningsmakeri och att alltid sätta läsarna först. Vi lärde oss att slaget om läsarna och köparna stod varje dag, i kiosken när de skulle välja tidning. Vi skolades till vinnarskallar men också till en stark tro på varandra. Det som alla talar om i dag, vikten av att bygga starka självständiga team, visste Thorbjörn intuitivt. ”Jag lägger rälsen och ni kör tåget”, sa han. Sedan kunde han förvisso i nästa ögonblick kasta sig över en formulering eller rubrik, eller köra över något beslut som han inte gillade. Men han fick oss att tro att allt var möjligt och fan vad vi skulle kämpa tillsammans för Aftonbladet.
Jag brukar säga att Thorbjörn Larsson är den enda chef jag någonsin fullt ut erkänt. Han var bossen, inget snack. Han lämnade Aftonbladet 1997, men banden till tidningen brast aldrig. Inte för ditt Aftonbladet och inte för alla som fick dela de där åren med dig, Thorbjörn. Och inte för dig. ”Han hade Aftonbladet i sitt hjärta in i det sista”, berättar nu familjen.
Så tack chefen, tack för det Aftonbladet du skapade. Tack för alla maktkamper du tog.
Och tack för att vi då, nu och för alltid är vinnarskallar. Obändiga, som du.