Rosenbad har fel - Europa är ännu en idyll
KALLSTADT, TYSKLAND. Jag satt på det 400 år gamla Weinhaus Henniger med eine Kanne rhenskt framför mig och krypterade en hemlig rapport:
”Till: Statsministern, kopia Morgan Johansson, utkastningsministern Ygeman. Fullgjort mitt uppdrag. Kollat läget. Europa i gott skick. Schengen bryts inte upp. Alla snackar samma sak: 1. Brexit. 2. Vem blir amerikansk president? 3. Vem vinner fotbolls-EM?
I tjänsten: agent Helmerson.”
Det jag gjort var att med tålig hustru göra en två veckor och 650 mil lång bilresa genom Europa: Frankrike - Italien - Österrike - Tyskland - Tjeckien - Tyskland igen - färja över Östersjön - Sverige - Danmark - Tyskland ännu en gång - Frankrike.
Räkna efter. Nio gränsövergångar. Alla i länder som skrivit under Schengenavtalet, det som i praktiken avskaffat gränskontrollerna. Men flyktingkrisen drabbade för ett år sedan Europas alla länder. Sedan dess har vi pratat om ökad kontroll, försvårat asylsökande, jakt på dem som hjälper flyktingar, om murar, taggtråd och tårgas.
Resultatet: Jag passerade åtta gränser utan någon som helst kontroll. På ett enda ställe, i Trelleborg, var jag tvungen att visa passet.
Löfven & co, förstår ni inte att ni gör er löjliga och att skåningarna i nästa val kommer att rösta bort alla Skånes riksdagsmän som smetat ner sina händer med ett idiotbeslut?
Nej, det gör de inte. I och kring Rosenbad föreställer de sig ett Europa i oro och uppbrott.
Så är det inte. Europa är samma idyll som det varit sedan 50-talet, till del framstegsvänligt, till del ljuvligt kulturkonservativt. Vi har katedraler och muséer, de vackraste landskap och massor av historia. Sydtyrolen - som är sydtyskt så det sjunger om det med speck, träsnidare och päron-hembrännare - är ett italienskt krigsbyte från första världskriget. Inte ens hembygdsföreningen joddlar av förtrytelse. Somme i Nordfrankrike firar den här sommaren hundraårsminnet av första världskrigets episka skyttegravs-blodbad, med vissa dagar dödstal om 40 000 soldater. Men kriget väcker ingen bitterhet mellan britter och tyskar, möjligen eftertanken att EU gör inomeuropeiska krig omöjliga.
För dagens Europa gäller den travesti på en moraliserande maxim, som något år på sjuttiotalet, sannolikt i samband med löntagarfonderna, formulerades av den kvicke socialdemokratiske politikern Hjalmar Mehr:
”Söndrade vi stå, eniga vi falla.”
Som reselektyr hade jag Kishore Mahbubani and Lawrence H. Summers essä ”The case for global optimism”. Den säger: ”Fler och fler människor på fler och fler platser njuter av bättre liv än någonsin förr. Detta är ingen tillfällighet, ty trots Samuel Huntingtons förutsägelse om civilisationernas sammandrabbning upplever vi i stället civilisationernas sammansmältning.”
Just så, tänkte jag vid mitt vinglas i Kallstadt. Sammansmältning. Just härifrån, en härlig by nära Rhen med 1 200 invånare, härstammar vår tids mest rubrikknipande amerikan. En 16-årig yngling, Friedrich Drumpf, utvandrade nämligen 1885 till Amerika - och blev tids nog farfar till en viss Donald Trump.
Servitrisen sa: ”Vi i Kallstadt kallas Brulljesmacher. Skrytmånsar. Vi är stolta över våra Drumpfs - i det vita korsvirkeshuset på andra sidan gatan har Donald en släkting.”
Det är små nära ting som tar upp européers intresse. I Sydtyrolen debatteras om regionen borde göra sig tillgängligare genom att bygga ut Bolzanos flygplats. Argument för: större plan forslar in fler smarta människor. Argument emot: inte mera betong i vår bergsvärld.
Resultat i folkomröstning: nej - och de smarta i Sydtyrolen flyr någon annanstans.
I Erfurt i gamla Östtyskland var frågan om flyktingmottagande löst: Borgmästaren hade rekvirerat ett hus med små rum med många duschar, målat om dem från skärt till vitt och tagit ner speglarna i taket. Erfurtbor kunde dock höras fråga: ”Är det egentligen så barmhärtigt att prioritera flyktingboendet genom att expropriera en av våra få bordeller?”
I Bayern talade alla om det förbannade regnet förstås. Tjeckien är fortfarande koppärrigt efter 40 år kommunistiska experiment, passivt och surmulet.
I Barnarpsbacken söder om Jönköping var det intressant att se 62 kineser slussas ut ur en buss, alla med planen att snarast använda en av McDonalds fyra toaletter. (Tre timmar senare kom bussen i väg).
På två fronter har just nu Frankrike skrikhalsar, dels demonstranter, som vill stoppa en förändrad arbetslagstiftning, dels fotbollshuliganerna.
På Tysklands Autobahn är det fri fart som alltid och inte många Stau.
Europa som ett kaleidoskop - vi har allt utom Hollywood och Silicon Valley.
Jag läser just nu...
...Björn Rosengrens memoarer - ett liv från barnrikehus till herrgård, roller som fackpamp, superminister, landshövding och näringslivsess - komprimerat till futtiga 530 sidor. Spökskrivaren Johan Hakelius har föredömligt lagt band på sin spiritualitet och underfundiga humor; stilen är cool och saklig, det är Rosengren som hörs, med rätta imponerad av sig själv. Det blir då en chock att läsa hur han försöker bluffa sig ur den snaskiga och smaskiga Tabuskandalen, hans berusade besök på en porrklubb med två notor om sammanlagt 55 600 kronor. ”Notorna betalade jag med ett American Express som var mitt eget, inte TCO:s.” Det är ett djärvt påstående. Rosengren vet, att minst två journalister har tillgång till de slippar som han skrev under. Slipparna anger tydligt den betalningspliktiges namn: ”Björn Rosengren TCO.”
Peter Hjörne...
...En mogul ur Göteborgs fina familjer, har kört sina företag, Göteborgs-Posten och Stampen, i sank och satt otaliga frilansare och andra borgenärer på pottan. Många av dem ser skäl till att Hjörne snart beläggs med näringsförbud.
Almedalsveckan...
...bryter traditionsenligt ut och frågan reser sig: hur kan ett så succéartat arrangemang bara kopieras i Danmark men inte i andra länder? Gillar de inte rosé?
Staden Austin i Texas hade planer på ett liknande evenemang.
Men, berättar Olle Wästberg i sitt nyhetsbrev, det tangerade det olagliga. Amerikansk korruptionslagstiftning godkänner inte vilka notor som helst.
Kanske någon mutkolv i Almedalen sätter rosévinet i halsen.